Livet är förändring, brukar jag ju säga...: En Riktig Norrlänning

"Sätt dig på den där tallen och se glad ut."

Nu vaknade äntligen norrlänningen. Efter två dagar i min älskade moders försorg (Tusen tack mamma, det var helt underbart! Nej, jag säger inte så för att jag behöver låna pengar. NEJ jag behöver inte låna pengar. Jag bara sa så för att jag vet att du är skeptisk mot komplimanger. Nej, mamma. Jag har inte tänkt lämna min hund på din fartsubro och sticka till Gävle utan henne, heller. Det var bara ett skämt. Nej, du behöver inte börja kallsvettas och stirra stint på min hund nu. Jag är inte ute efter något. Slappna bara av och tacka för komplimangen nu!) så kuskade jag vidare till pappa i Sandfors.

Pappa är FOTOGRAF. Så härligt lyxigt och roligt att ha en pappa som är yrkesfotograf. Ungefär lika lyxigt och roligt som att ha en mamma som är hundinstruktör (Nej mamma. Jag behöver inte hjälp med terven. Jag ville bara säga att jag gillar att dela intressen med mina föräldrar, och att ni är värdefulla. Nej, jag behöver inte låna pengar nu heller. Jag sa ju det sist. Sätt dig bara ned i lugn och ro. Sluta stirra oroligt på terven. Hon tror att du inte älskar henne om du stirrar på det där viset.)

Hur som helst. Jag älskar att fotografera och jag tycker det är svinkul att stå framför kameran också (vilket jag givetvis hatade när jag var liten, då var det en stor skam att ha en pappa som fotograferade allt). Jag väntar bara på att mitt nylle ska finna den där fantastiska vinkeln som gör mig snygg som Magdalena Graaf. Jag har inte hittat den vinkeln ännu, men jag jobbar på det. Eventuellt saknar jag vissa grundförutsättningar, men jag är inte riktigt redo att erkänna detta ännu.

Hur som helst, när pappa leker med kameran så njuter man bara. Jag glömde till och med att det var 8 minusgrader ute och bara njöt av solskenet. Som en riktigt Norrlänning. Skönt. Nu slipper mina anfäder vända sig i sina gravar över att jag är en mjäkig och köldkänslig liten fjant.