mos

Nya utmaningar, nya träningsupplägg, och en helt ny mosighet.

Så känns det just nu. Jag har lyckats öka min träningsintensitet avsevärt på sista tiden. Det har blivit markant fler träningspass. Jag tar inte promenader med Kiara utan joggar med henne i stället. Hon tycker väl det är halvbra att inte kunna nosa på saker i lugn och ro, men jag tror jag har fått godkänt med ett minus i kanten, som hundmatte. (Lyckligtvis är det husse som kliver ut i skogen klockan 05.00 på morgonen i hällregnet i en timme, och ser till att både Kiara och Monstertanten får nosa där det ska nosas, och att de får bita på de pinnar som måste bitas på, och kissa på de kissplatser som ännu är omärkta. Jag ska bli bättre på att hjälpa till med morgonpromenaderna, jag också...)

Nåja. Simningen försöker jag klämma in tre dagar i veckan. Joggingen likaså. Utöver dessa sammanlagda sex pass försöker jag spinna med de goa pensionärerna på Gävle Cykelamatörer på söndagar. Det är sammanlagt sju pass i veckan där jag klämmer ihop två pass på söndagarna och vilar ut på torsdagar. Och givetvis kompenserar jag dessa pass genom att alltid äta som en häst.

Min kropp har blivit mosig på ett helt nytt sätt. Till och med själen är mosig. Jag vet ännu inte om det är en skön känsla att vara mosig, eller en känsla jag bör undvika. Jag skulle inte vilja säga att jag är övertränad, men det känns ständigt som om en massör just knådat kroppen sådär befriande smärtsamt så man inte riktigt vet om man ska njuta, eller om man ska örfila massören.

Idag är det i alla fall den efterlängtade vilodagen Torsdag. Jag har ett golv som ska dammsugas och lite tvätt som ska tvättas och lite mat som ska lagas. Jag har varit på hotellkonferens i två dagar och det känns skönt att komma hem igen, trots att jag blivit bortskämd med spa och fina middagar mellan föreläsningarna. Sedan, ikväll, ska hundarna få nosa på allt det där som måste nosas på där ute, och sedan tänkte jag krascha framför TV:n.

Livet är ändå ganska skönt. Eller smärtsamt. Eller bara mosigt.