Varmt

Japp. Igår gled jag ned i det vanliga träsket som kommer med jämna mellanrum. Är det var tredje månad som det händer? Jag vill ha häst. Jag skiter i att det är dyrt och jobbigt och krävande och ännu mera dyrt, för att inte glömma att det kostar pengar. Jag vill inte träna och prestera och tävla och bli bättre och utveckla min fysik. Jag vill ha en varm mule.

EN VARM MULE SOM JAG ÄGER ALLDELES SJÄLV OCH SOM JAG KAN KLAPPA PÅ NÄR FAN JAG VILL!

Är jag en av få människor som inte vill förverkliga min dröm? Jag är rädd för ansvaret, jag är rädd för alla pengar som kommer att flyga iväg. Jag är rädd för att hata att åka till stallet jämt och ständigt och jag är rädd för den isande insikten om att jag kanske inte är typen som klarar av en häst. Jag ser hur jag ligger på magen i sängen och gråter över hur tungt och jobbigt det är, och att jag inte har något eget liv. Jag är rädd för skammen att köpa en häst och sedan sälja den för att jag inte klarar av den. Att svika en häst måste ju vara en dödssynd. Åtminstone för mig.

Samtidigt så pirrar alltid magen när jag åker förbi en hästhage. Jag tittar alltid länge efter de hästar vi ibland passerar med bilen och försöker kommentera den utifrån den korta information jag hinner få i förbifarten. "Det där var nog en islandshäst" "Den där såg lite gammal ut." eller "Det där var en rund hästmage!" Ofta pekar jag entusiastiskt på hästen, ungefär som om jag var 12 år gammal.

Visst är min fysiska träning viktig, men aldrig så viktig att magen pirrar när vi passerar en cyklist, med bilen. Aldrig.

Det finns ett litet sto för 10 000 kr här i Gävle. Hon är väldigt ung men en av de raser jag allra helst vill ha. Hon kan få stå i ett stall över 3 mil härifrån, tills jag hittar någonstans att ha henne.

Jag har inte träffat henne ännu men jag kan nästan garantera

att hon har en varm mule.


.