Att drunkna i Napoleon Bonaparte

Jag har börjat läsa en bok om Napoleon som Micke köpt till mig. Jag trodde Napoleon var en framgångsrik fältherre med pondus och naturligt sinne för ledarskap, men det jag läst om honom hittills har fascinerat mig och slukat mig fullständigt. Napoleon var liksom bara en TYP. Han gjorde många av alla de där mänskliga grejerna som man själv har haft för sig. Han skrev pinsamma kärleksbrev till tjejer som inte var intresserade, han var deprimerad emellanåt, han hade riktiga dåliga dagar som oss alla andra. Han skrev usla dikter och noveller och drömde om att bli författare. Han misslyckades med många projekt han försökte driva i sin ungdom och han kunde se lite halvsjuk ut med blek gulaktig hy, och under sin ungdom vankade han ofta omkring med långt flottigt hår tidsenligt kammat framför öronen. Hans dåliga självförtroende lyste igenom relationen mellan honom och hans hustru och tja... han hade fel och brister som alla andra, men lyckades erövra så enormt mycket av världen ändå. För att han försökte, hade lite tur, och var jädrans duktig på att tänka.



Det ger mig en slags värme och kärlek att läsa hans livshistoria. Hans liv i korthet. Hans försök att vinna erkännade får även mig att våga drömma...


Kanske inte om att erövra världen,


men att våga drömma.


.