Tårta snart

"Vad är det som driver dig?"
Den frågan brukar jag få någon gång i månaden, kanske. Vad är det som driver mig att träna så mycket som jag gör? Jag tycker det är en svår fråga med många bottnar.

Till att börja med så verkar det finnas en könsaspekt i det hela. Jag kan inbilda mig detta, men Micke har aldrig fått frågan vad som driver honom att träna. Han får den mindre ifrågsättande varianten "Hur orkar du med all träning?!" som snarare är en fråga med underliggande fascination.

Är det annorlunda att träna hårt och vara tjej? Ska det finnas någon speciell underliggande drivkraft i min träning eftersom jag är tjej? Vad vill de som frågar mig höra för svar? Vill de höra att jag innerst inne har prestationsångest eller att jag har komplex över min kropp, eller något liknande? Att jag har dålig självkänsla eller ett otillfredsställt bekräftelsebehov, eller vad?

Hade någon frågat vad som driver mig om jag målade tavlor ofta? Om jag var passionerad för inredning? Om jag fotograferade på min fritid? Om jag red min egen häst regelbundet?
"Oj, du lagar alltid så god mat. Vad är det som driver dig?"

Brukar man säga så? I den situationen?

Svaret på frågan om vad som driver mig är lika svårförståerligt som frågan. Allt driver mig. Allt från mitt intresse för att uppnå resultat, min fåfänga och att jag får tillfälle att träffa mina likasinnade vänner. Det kan vara ett behov av bekräftelse i grunden när jag vill bekräfta min insats via motionslopp. Både goda och negativa tankar kanaliseras genom träningen, och ibland när jag tänker på det så känns det som om det flummigaste svaret är det allra sannaste: Jag är så tacksam över att jag lever och har hälsan. Det uttrycket flaggar för Riktigt Pensionärsvarning med stora stänkar av Självhjälpbok. Men det är ju sant. Jag är tacksam över livet och jag vill sköta om mig själv på bästa sätt. Jag vill fylla mina dagar med hälsa och glädje. Så flummigt och ändå så sant.

En annan drivkraft är tårtan på ICA Maxi. Den står och väntar på mig. Förra året bestämde jag mig för att köpa tårta den dag jag kunde springa Hemlingbys terrängspår på 10 km under 1 timme. Jag har tränat och tränat, men knäskadan har kommit i vägen. Nu är de ju som sagt bättre, och förra gången jag joggade banan så gick det på 1 timme och 2 minuter. Med spänstiga ben och utan större ansträngning tog jag mig runt. Jag var glatt införstådd i att om jag bara tar det lugnt två eller tre veckor till, om jag bara inte pressar mig för mycket utan ökar intensiteten på mina pass en liten liiten stund till, så kan jag knalla hem med en färsk god gräddtårta från ICA Maxi efter min joggingtur. Då kan jag högtidligt fira mig själv för att jag efter ett års seglivad målmedvetenhet uppnåt mitt mål.

Det är en drivkraft....



.