Säter Triathlon 2008

Det såg ut att bli regn, och hela morgonen hade jag och Micke typiska "det-ser-ut-att-bli-regn"-humör. Det vill säga; jag hade lätt huvudvärk, var lätt ointresserad, och kände mig lätt dragen tillbaka till sängen. Micke var också trött, men vi stoppade ihop det nödvändigaste i bilen och begav oss till Säter Triathlons motionslopp.

När vi väl kom fram kändes det roligare. Jag och Micke skulle tävla samma lopp. Micke hade startnummer 25 och jag hade startnummer 24 så vi förberedde oss tillsammans och Micke tog vänligt nog hand om all service på cyklar och annat materiellt. Jag behövde i prinvip bara lyfta häcken i bilen och följa med. Vardagslyx.


Här står jag med cykeln innan start. Jag har fullt förträngt hur jobbigt det kan vara att anstränga sig hårt på ett motionslopp.


Min materialare. Min coach. Min cykelservare. Min medtävlande. Min chafför, och säkert en hel del annat som jag inte tänkt räkna upp för då inser han hur mycket han gör för mig. Han kanske blir bitter när han summerar allt arbete han lägger ned för mig och då kanske jag riskerar åka ut ur huset. Det vill jag inte. Jag håller mig till att han hjälper till ibland. Aboslut inte slavar. Bara hjälper till. Då och då. Rätt så ofta. Men inte jämt.

"Men titta på gubben! Han får inte av pistolskottet!" skrattade jag åt Micke och helt plöstsligt small startskottet och alla kastade sig ut i det kalla vattnet. Bara den kommentaren var kanske ett tecken på att jag inte riktigt förberett mig mentalt. Himlen var mörk och det åskade i horisonten. Det var väldigt många fler tjejer runt mig och jag insåg att de sex tjejer jag pratat om i ett tidigare blogginlägg nu blivit minst det dubbla till antal.

Vågorna skvalpade ganska kraftigt och det vatten jag såg genom simglasögonen var brunt. Jag körde vant några armtag, kanske 30 meter, och sedan gick kroppen i baklås. Min kassa uppvärmning och dåliga erfarenhet av utomhussimning ledde troligen till att jag började hyperventilera, för jag kunde inte alls kontrollera min andning. Jag kände igen känslan alla de andra gånger jag simmat i loppsammanhang men nu var det värre. Kroppen måste ha hamnat i någon slags chock av kylan och min brist på uppvärmning.

Jag kippade förtvivlat efter andan och blev riktigt rädd. Jag kunde inte doppa huvudet i vattnet alls eftersom jag reflexmässigt drog in luft i lungarna, i korta kippande ryck. Det blev helt otänkbart att crawla, som jag tränat så mycket på. Jag kunde inte ens bröstsimma på ett smidigt vis eftersom det också kräver att ansiktet är under vattenytan i glidmomentet.

Vilt kippande efter andan så plaskade jag långsamt och hjälplöst mig framåt samtidigt som klungan av simmare drog ifrån mig. Micke, som jag annars ledigt och självsäkert brukar simma förbi, försvann förbi mig och han var slutligen nästan 100 meter före. Jag var en av de allra sista upp ur vattnet, jag plaskade hjälplöst tillsammans med de amatörer som kanske ens aldrig tagit en simlektion i sina vuxna liv. Gudarna Ska Veta att jag var lättad när mina fötter nådde botten, för rädslan hade gripit sig om bröstkorgen som en knuten näve och jag hade övervägt att be att bli upplpockad av en räddningsbåt under den korta simturen.


Därför kom det sig naturligt att jag under de första fem minutrarna av cykelmomentet var helt övertygad om att
1. Aldrig någonsin delta i ett motionslopp igen.
2. Aldrig någonsin simma i öppet vatten igen.
3. Aldrig någonsin blogga om mina drömmar på internet för det blir så surt när man misslyckas.


Sedan började det hugga i ett muskelfäste nära mitt knä (skönt att det inte var själva knäet som krånglade!), och jag kände mig lite förtvivlad över att den huggande smärtan tilltog. Livet kändes för jävligt och jag mässade med tankarna snurrande i en "Aldrig Mera Triathlon"-slinga. Någonstans i den vevan kom jag fram till den briljanta insikten om att nu när ändå allting gick åt helvete resultatmässigt så kunde jag väl lika gärna bara försöka ha trevligt. Plötsligt susade Micke förbi i cykelbanan och han såg jätte-jätte-snabb ut. Jag flinade imponerat över honom och sänkte farten för det huggande muskelfästet. Sedan vinkade jag till publiken och tittade mot de vackra varierade molnen på himlen.

SEDAN kom jag igång. Lite långsamt sådär. Trampandet gick lite bättre och min racercykel pinta var glänsande fin och susade nästan ljudlöst över asfalten. Ungefär samtidigt som himlen öppnade sig och ett kraftigt regn smattrade över min kropp så kunde man säkert ana ett litet leende på mig också. Hugget i muskelfästet verkade släppa allt eftersom musklerna blev varma, vilket är mer av ett tecken på inflammation än en allvarlig skada. Det gladde mig. Nu blev det full fart som gällde igen. Nu ville jag inte längre uppnå något resultat utan bara ha roligt och känna att hjärtepumpen fått jobba på lite.

Och hjärtepumpen jobbade på riktigt bra.

När det var dags att lämna cykeln och övergå till löpningen så var mina små ben redo för att trumma på så gott de kunde, och visst gick det bra! Jag kände att jag stolt kunde hålla ett värdigt tempo och till skillnad från förra gångens deltagande så behövde jag inte stanna och gå för att hämta andan. Jag kunde trava på i ett stadigt tempo och vinka till Micke som låg långt före mig och mötte mig på joggingspåret igen på väg mot mål. Han såg oförskämt spänstig och snabb ut.

Sedan vinkade jag hysteriskt till publiken och spurtade i mål. Lättad och glad. Anfådd och trött. Väldigt stolt över mitt deltagande. Micke stod utvilad vid målgången och kramade mig när jag kom fram.

Vad blev resultatet då? Jag sprang i mål på 1 timme 27 minuter. Över 4 minuter snabbare än förra triathlonloppet, trots att jag var avsevärt många minuter senare upp ur vattnet den här gången. De där 4 minutrarna blev oerhört värdefulla för de puttade fram mig ett par värdefulla steg i resultatlistan. Förra tävlingen blev jag näst sist (1 tim 31 minuter), och den här gången så blev jag 9:a av 13 anmälda! Det kändes fantastiskt kul! Min träning (och erfarenhet) går framåt!

Till råga allt så sprang jag mina fem kilometer på 26 minuter och 39 sekunder, vilket luktar personbästa med hela ehhh EN SEKUND!

Micke gjorde också ett kanonlopp. 1 timme och 14 minuter räckte till en placering på 12:e plats av 32 deltagande män. Det gick otroligt snabbt och jag är stolt över att min sambo visat sig vara en riktigt bra motinärstriathlet.


Och det där mässandet om att aldrig mer genomföra ett triathlon... tja... det blir nog ett par till innan jag tröttnar. Till och med vädret blev ju fint, till slut...



Ser ni regnbågen?


.