Tjejsimmet i Vansbro

Tjejsimmet i Vansbro var den enda delen i Tjejklassikern som jag verkligen bävat för. Inte för prestationen, utan för att det helt enkelt flanerar så många rykten och personliga upplevelser om hur kallt vattnet är och hur obehaglig själva upplevelsen är. Jag hade bestämt mig att Tjej-simmet i Vansbro var det lidande jag var tvungen att gå igenom för att ta Tjejklassikern och komma ett steg närmare det där (halvt förnedrande) Tjejklassiker-diplomet om att jag var duktig (för att vara tjej).

Ja, jag kände mig lite skeptisk över hela projektet...

Det var mulet, 17 grader i luften och regnet vräkte ned. I sista sekunden bestämde jag mig för att köpa en våtdräkt, i hopp om att lättare motstå kylan. I ett förnedrande ögonblick så inser jag att min gråblå våtdräkt måste matchas med min tillfördelade vita våtmössa i vitt, på något sätt får mig att framstå som tidernas fulaste Smurf. Sedan följde ytterligare förnedring där jag på ett klumpigt och tafatt vis försökte hänga med i uppvärmningen (modell Mycket Enkel Aerobics) vilket inte gick något vidare. Sedan bar det av ner i Vansbroån, tillsammans med en hel drös andra flickor, kvinnor, tjejer, gummor och tanter.

Jaha, nu finns det ingen återvändo...

Jag måste erkänna att skräckhistorierna om det outhärdligt kalla vattnet faktiskt inte var så där våldsamt farligt, åtminstone inte i våtdräkt. Vid ett tillfälle kände jag mig definitivt för varm. Det största problemet med hela turen var faktiskt att jag insåg att en ”någorlunda bra allmänkondition” inte alls räcker för att simma en kilometer på ett behagligt vis. Jag blev otroligt trött i armarna efter en stund, och flämtade nästan panikartat efter luft, i en trolig blandning mellan dålig simkondition, och ansträngningsastma. Att simma en kilometer är tungt!

Så guppade vi fram genom Vansbroån. Som små vita korkade korkar i flock. Man måste nog ha lite humor för att gå med på sådana här arrangemang...

Lyckligtvis var Mickes mor och far nyfiket närvarande under loppet. Micke fotade flitigt och hela gänget följde lojalt (i gemytlig gångtakt) mina pustande och frustande ansträngda simtag genom hela simsträckan.



Målet var obeskrivligt skönt! Jag kom i mål efter 31 minuter och fyra kallsupar. Trött, men lättad. Jag klarade det!



Glad och nöjd över upplevelsen.