Långvandringen

Vi besteg två berg och traskade i sammanlagt 5 mil. Det tog 3 dagar och dessutom så tog det musten ur oss. Jag och Micke vandrade lite av den välskötta Vasaloppsleden, där vi startade i Evertsberg. Sedan traskade vi i snabb takt vidare till Hökberg innan vi tog av på den betydligt slingrigare och svårvandrade Siljansleden, över bergen.

Regnet påverkade inte terven...


En vild terv är en glad terv.


Micke traskar målmedvetet...


Första pausen. Micke läser kartan...


Fanny sneglar på Micke...

Bittraste upplevelsen var att jag missade ett Björnmöte. Visserligen fattade jag på Mickes gravallvarliga blick då han tyst pekade på hundarna, i en gest om att jag genast skulle koppla dem, att det kanske var björn i närheten. Men jag missade den tjocka lufs som skyndsamt lufsat undan bland björkriset 25 meter bort. Vi klev upp på en liten höjd med bra utsikt 100 meter bort, och åt blåbär och väntade en stund, i hopp om att få se björnen skymta någonstans i flykten. Men den var borta som ett trollslag. Och Micke är den enda som kan skryta med att han sett en livs levande björnrumpa, på ca 20 meters håll, i helt och fullt vilt tillstånd. Själv fick jag nöja mig med att äta blåbär.

Det här kortet togs ca 100 meter från björnmötet.


Siljansleden är igentligen gamla vandringsleder mellan olika fäbodar. Fäbodarna blev ypperliga rastplatser och det fanns alltid gott om vatten efter vägen.





Fanny sov gott i förtältet på natten...


Kiara somnade i vitmossan.


Vi kunde smaka både blåbär, samt ett och annat hjortron och smultron. Största tiden regnade det och var mulet, sista timmen innan vi kände oss nöjda och gav upp för den här gången så såg vi sol och lite blå himmel.


I ärlighetens namn blev vi alla väldigt trötta av att vandra...