Att vara orolig för något som ännu inte hänt är rätt så resurskrävande. Ungefär som att slå gasen i botten på bilen, utan att lägga in någon växel. Man gör inget speciellt, men är ändå allt som oftast rätt så utmattad. Micke är inte heller så uppiggad av att ha mig i hasorna just nu, heller. Det känns hemskt att se att han vantrivs med situationen, men det är väl kanske det som är kärlek; Att stå ut med varandra trots att relationen känns som en hink med kamelpiss över huvudet.
Alldeles i slutet av helgen fann jag en ventil för att få lite ro i själen. Nej, det var ingen socionombok, inga nyvunna terapikunskaper, inga kloka ord från en vis själ. Ingen fyndigt formulerad självhjälpsbok. Det var rätt och slätt en häcksax. Jag fick fria händer att gå lös på Mickes häck utanför framsidan.
Häcken var en vildvuxen blandning av brännässlor och ogräs, blandat med en okuvad buske som växte högt som lågt. Tätt som glest. Jag klippte med häcksaxen tills armarna värkte. Micke blev rörd och bestämde sig för att föreviga ögonblicket där jag plötsligt för första gången hjälpte till helt självmant med hans hus, ett äkta "Plötsligt Händer Det"-ögonblick, jämförbart med lottovinst. Vilket nöje det var att angripa varje liten kvist som inte ville sålla sig i ledet. Kraftiga snäppljud och kvistar som föll.
Efter att ha trotsat mygg och småknott (swidar'n) för att utöva en skoningslös trimmning av häcken, så släntrade jag in i stugan igen, med trötta armar, glad i hågen.
No comments:
Post a Comment