Efter 18 dagars vila med mitt onda knä så bestämde jag mig att det var dags att prova på en liten och lätt joggingtur. Höstluften kändes klar och frisk i mina näsborrar och andaktigt tog jag på mig mina nya oanvända joggingskor, mina nya fräscha joggingbyxor och ett snyggt rött underställ från craft. Sedan började jag en långsam och försiktig trav. Några gula löv låg på marken och i en lite försiktigare takt än rask gångtakt, så joggade jag lätt genom byn ut mot skogen. Jag tänkte på hur härligt det kändes att mitt knä inte sa ifrån, och blev mer och mer entusiastisk för varje steg. Min nya tutt-hållare var alldeles förnämligt bekväm och det blev inget otympligt skumpande alls, när jag sprang. Vad mer kan man liksom begära av livet? Nya skor, klar luft, ett glatt humör, och en rejäl sport-BH.
Jag tänkte på att jag skulle erövra världen och springa mina första marathonlopp och att "jag bara MÅSTE ringa till min joggarkompis Kattis och säga att Nu Kör Vi Så Det Ryker! Jag är fit for fight! Till Lidingö Tjejlopp kommer jag att vara i topptrim", Sedan gjorde en välbekant smärta sig hörd. Efter någon minut hade den plötsligt tilltagit, det vill säga; en skarp smärta i mitt högra knä
och jag fick halta hem...
Jag börjar misstänka att jag fått löparknä.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment