Simhallen episode II

Jag var på min första simträning, i går. Det som var svårast med simträningen var att fatta beslut om att börja simma, mycket svårt eftersom jag inte kände ett särskilt sug eller djupare intresse för att få kallsupar eller förnedra mig offentligt. Sedan var det ohyggligt svårt att ta sig från den mjuka och varma TV-soffan klockan 19.00 på kvällen, när man kände sig trött av jobb och matlagning och bara ville kura ihop sig under en filt med en god bok. En annan svårighet var att gå in i en simhall bland en hel hög med okända människor, och inte veta vem man ska prata med.

När dessa tre stora hinder var övervunna så flöt resten faktiskt på riktigt bra. Vi var tre stycken vuxna hobbymotionärer som ville lära oss simma, framför allt att crawla. Vi hade två instruktörer som skulle hjälpa oss i vår strävan att gå steget längre än bröstsim. Eftersom jag inte uppfattar mig som särskilt välkoordinerad var jag nästan inställd på att vara sämst (som jag brukar vara när jag provar aerobics eller bara tappar balansen vid gemensamma uppvärmningsrörelser). Jag var också inställd på att finna simövningarna övermäktiga (främst eftersom jag inte har vett att sluta andas genom näsan när jag är under vatten), men till min stora förvåning och djupa glädje så var jag inte alls sämre än de andra nybörjarna. Jag låg på precis samma nivå av hjälplöst plaskande och förlägna urskuldningar som de andra två.

Sedan fick vi öva och öva. Bröstsim, crawl med armar, benspark, hur man skjuter sig iväg från bassängkanten, ryggcrawl, samt fler lustiga sätt att simma på som jag inte förut reflekterat över. Jag är fullt övertygad om att det periodvis måste ha sett riktigt roligt ut, och jag lärde mig inte det där med att andas in OVANFÖR vattenytan och andas ut I VATTNET, utan gjorde givetvis tvärtom ett par gånger (känner fortfarande att jag har klor i näsan). Instruktörerna verkade vara vana vid situationen och berömde helhjärtat alla goda försök att ta sig fram genom bassängvattnet.

Det var faktiskt riktigt roligt. Det var inte bara lärorikt att våga prova något nytt, utan även jättekul att få beröm och uppmuntran för sina ansträngningar. Dessutom så har jag fattat lite mer om det här med att crawla. Jag kan till och med se det framför mig, jag kan se MIG i framtiden när jag äntligen fått ordning på armar och ben och andning och crawlar.

Det här blir kul...!