Voltaren-problem

På söndagen fick jag en svag förnimmelse om att livet är meningslöst och att det är onödigt att engagera sig i det eftersom vi ändå kommer att dö. Sedan så ville jag inte göra något överhuvudtaget och satt i TV-soffan resten av dagen. Efter detta började en vag huvudvärk göra sig påmind och på måndagmorgonen fick jag en tanke om att jag aldrig någonsin borde jobba, utan i stället ligga så stilla som möjligt, eftersom det är jobbigt att röra på sig. Jag gick ut med hundarna och cyklade sedan till jobbet. Huvudvärken stegrade sig och jag konstaterade att det inte fanns något trevligt att se fram emot, någonsin. Jag ville inte cykla hem, sambon fick hämta mig från jobbet, och jag ägnade mig åt att apatiskt stirra i sängen samtidigt som han lagade mat och gav mig några uppmuntrande kramar.

Vid ett tillfälle bad jag honom köra över mig med bilen, halvt på skämt, men eftersom jag inte orkade le så försvann lite av poängen. Micke avstod att medverka i mitt självmordsförsök och tittade konstigt på mig, en stund. Jag uttryckte ytterligare depressiva tankar innan jag somnade på kvällen. Micke tog ut hundarna i morse.

Idag känns det som huvudet är i en hink, och jag är snarare totalt nollställd, och inte speciellt cynisk. Jag tycker bara det är jobbigt att befinna sig i ett mentalt vacuum på arbetsplatsen och inte kunna koncentrera sig.

Min älskade mamma slog huvudet på spiken när jag beklagade mig för henne. Jag fick problemen i samband med att jag i helgen påbörjade en voltaren-kur, för att bli av med mina knäproblem. I min iver att klara sista delen av Tjejklassikern så har jag för ovanlighetens skull handlat mirakelkurer på Apoteket. Med tanke på hur jag reagerar på allergimediciner och övriga mediciner så trillade poletten mycket riktigt ned. Två till tio timmar efter att jag tagit en voltarentablett blir jag insnöad, och uppenbarligen lite lätt depressiv.

Tre dagar till nu, bara. Sedan är kuren slut, och jag blir av med bomullen i skallen. Bara att stå ut...