Mitt sociala nätverk

Jag har fått tillbaka lite mer av kontakten med Catta (Catharina) som jag hoppade fallskärm med förut, och det känns verkligen bra. Vi mailar varandra någon gång i veckan, och jag tycker det är roligt att höra hennes strategier att hantera livet. Trots att ingen av oss hoppar fallskärm särskilt mycket längre, så har vi kvar de där kvällarna vintern 2004, som vi hälsade på hos varandra, åt godis, drack te, och skvallrade... Jag betraktar henne fortfarande som min närmaste vän, vilket nästan är lite sorgligt med tanke på att vi inte träffats på ett och etthalvt år.

På fikaraterna, på jobbet, sitter jag ofta bredvid en tjej som, liksom jag, är rätt så träningsintresserad. Vi kommer båda att försöka genomföra Klassikerhalvan nästa år, och planerar att åka tillsammans några av loppen. Hon överväger både att följa mig till Lidingö Tjejlopp, samt börja på simkurs. Hon heter Catarina, och får inte förväxlas med min andra arbetskollega Katarina, som var den tjej som förut tävlingssimmat och som hjälpte mig att knyta rätt kontakter och komma igång med simträningen. Alltså: Katarina har varit drivande i att jag ska lära mig crawla, Catarina funderar på att följa med. Jag har förberett Catarina på att den andra tjejen (min internetdejt) som också ska följa med och springa Lidingö Tjejlopp troligen kommer att sitta i bilen (om det blir av att jag åker dit, mitt knä krånglar fortfarande) och jag har nämnt att det kan bli lite rörigt eftersom hon också heter Katarina. För att göra saker lättare försöker jag kalla henne Kattis. Katarina alltså.

Catarina har dock inte börjat hänga med i simkursen ännu, just nu är hon borta på en löptävling det var tänkt att jag skulle följa med henne på, men som jag avstått. Jag har med andra ord gått ensam till simhallen, men när jag väl började simma där regelbudnet, så fastnade jag givetvis för en annan tjej som också försöker lära sig crawla. (Vi är bara två tjejer på simkursen) En lite tuff tjej med skinn på näsan och som har avsett högre vattenvana än vad jag har. Vi hinner prata en hel del i bastun och i omklädesrummet och jag gillar hennes attityd till det mesta. Hon heter givetvis Catarina. Jag sa något i stil med att jag "inte var förvånad" när hon presenterade sig och hon tittade konstigt på mig, en stund, innan jag förklarade mig.

Det är å ena sidan rätt så roande, men det har även blivit lite rörigt när folk envisas med att ha samma namn som jag har...