Nära nu

Jag har aldrig varit så nära ett hästköp som jag är nu. Min Piggelinokompis Christer har åberopat vanligt sunt bondförnuft och tipsar om succesivt ökad belastning på knäet för att kunna uppfylla mina mål om långlöpning. Jag undrar om jag kanske innerst inne skyller på knäet för att ha en ursäkt att sluta vara cool fallskärmshoppare/multisportare och i stället blotta fram den ytterst ointressanta och halvt töntiga hästtjejen som ligger där innerst inne och bara väntar på att få komma ut (och kasta omkull min ekonomi).

Men vet ni vad jag gjorde igår? Jag sket i simträningen. Jag sket i simträningen för jag pratade med en HÄSTÄGARE om hennes STO som var till salu. Det pirrade i magen och jag tänkte resten av kvällen på allt jag drömde att få genomföra inom hästsporten, men som jag aldrig hann. Jag tänkte på att köpa en rykthink, och att få lägga handflatan mot en lurvig vinterpäls.

I övrigt så beter jag mig inte som jag brukar. Jag äter godis på jobbet och har svårt för att ta mig upp på morgnarna för att ta ut hundarna. Jag skiter i vad jag stoppar i mig och är inte särskilt angelägen om att städa. Jag arbetar inte så imponerande bra heller.

Jag läser mina gamla dagböcker. Jag har alltid låtit så lycklig när jag beskrivit de hästar jag hanterat.


Daterat: Måndagen den 20:e februari 2006 kl 11:06

[]...Vår tredje ridtur. Tredje gången han bär en människa på sin rygg. Ändå vågar vi sticka iväg ensamma, bara jag och Han. Utan sadel. Jag kan inte förmå mig att sadla honom, varför skulle jag vilja ha sadel på honom? Vi pulsar genom snön och skrittar efter en oplogad grusväg, i långsam takt. Han är het, vill trava med mig, vill springa snabbt och ledigt genom den dunmjuka snön, och hans frimodighet höll nästan på att dra med mig, inspirera mig att öka takten, trava snabbare, kanske galoppera så snabbt att man nästan flyger. Men jag hindrar honom, säger att vi tar det i skritt så länge. Långsamt och försiktigt.