I frånvaron av joggingspåret

Jag har just insett att jag troligen lider av något som jag bara trodde tonåringar och 40-åringar led av: Identitetskris. Nej tamejfan jag vet inte riktigt vem jag är. Är jag den jag vill vara eller har jag råkat tuffa på i någon riktning som jag inte riktigt hängt med över?

Det var ju det där om att jag trodde att jag någon gång skulle bli en fullfjädrad marathonlöpare. Att den sidan av mig bara låg och väntade på att få blomma ut, jag har ju redan provat ett halvmarathon, och jag älskade det, ju! Eller en multisportare, att jag skulle bli hårdare och tuffare för varje säsong, att det låg en slipad Katarina där inne som bara väntade på att få kasta sig i vattnet och visa vad hon gick för. Nu känns det så avlägset. Jag har ju inte tränat så överdrivet mycket, men kroppen är redan trasig.

Jag funderade över om jag fortfarande var Hästtjejen idag. Hästen var en ung ponny som hette Jackie och som var en riktigt trevlig dam, trots sin unga ålder och korta utbildning. Jag överväldigades av en ensamhetskänsla och stor sorg över de hästar jag ridit förut och upplevt mig förlora, trots att jag aldrig ägt dem. Lilla ettriga russet Elize som alltid kastade av mig, stora svarta resliga Solo Manic, vita väldiga läromästaren Espiore de la Brasserie, röda griniga arabkorsningen Samantha, min älskade lilla hästkompis Ärtan, och travhästen och tjej-tjusaren Ragnar. Alla dessa hästar som jag älskat så mycket och som glidit mig ur händerna, eller som jag tvingats lämna för att gå vidare i livet. Den här fina fröken jag red just nu, skulle jag få motionsrida om jag ville. Bara för att få hålla igång min ridning, men inte köpa eftersom ägarna ville göra tävlingshäst av den glada och trevliga damen. Jag tänkte på alla hästar jag fastnat för och fick en motbjudande känsla i magen av att behöva tacka och bocka för mig när hästen går in i transporten till någon annan.

Hur länge till har jag kvar min yrkersroll? Kommer jag att fortsätta konditionsträna? Kommer jag och Micke att vara ett par även i framtiden? Vad gör jag om 365 dagar, vem är jag då?


Det här, mina damer och herrar, är TYPISKA tankar som jag snurrar fast mig i, om jag inte får springa av mig regelbundet!