Det var någon hundpsykolog en gång i tiden som sa att alla hundar tror att de är av samma storlek som deras Grundkärna en gång var. Det vill säga, de flesta hundar tror att de är av medelhunds-storlek. Kanske någon slags vildhund/varg någonstans där vid 35 kilo. Denna hundpsykolog, jag vet inte vem det var eller digniteten bakom hans/hennes påstående, säger att detta är förklaringen varför fjolliga dvärghundar med rosetter i pannan vågar mucka med rottweilers och att det är därför en 90 kilos mastiff kan vilja sätta sig i ditt knä, och faktiskt tro att den ryms.
Jag tror att detta även gäller på människor. Min grundkärna är en otränad normalbyggd tjej som är hemskt förtjust i blåbärspaj med vaniljsås. Min grundkärna är av den trivselform som man får av att leva livets goda i matväg. Min grundkärna får den normalbyggda kropp man får av att läsa böcker och se på film, i kombination med någon promenad då och då. Min grundkärna sitter troligtvis hos någon väninna och skvallrar på något fik med en halv kladdkaka i munnen.
Jag har väldigt svårt att ta till mig att jag ser fit ut. Senast för 15 månader sedan så tvekade jag om jag skulle försöka mig på mitt första motionslopp, och hoppades att detta skulle leda till ett ökat intresse att hålla mig utomhus och röra på mig lite. Nu lever jag och andas för min träning. Inte för att hålla mig i form, utan för att det blivit en så självklar del i livet. Formen har liksom halkat med på ett bananskal.
Jag borde kanske ha tagit fler bilder vid ett tidigare skede och svalt förändringen lite i taget. Men å andra sidan så vore det så tragiskt att gnälla. Jag önskar bara att jag hade dessa bilder djupare inom mig och att jag såg denna kropp när jag tänker på mig själv.
Men om några bilder till så borde det sitta...
2 comments:
Det ser ut som du har en het rumpa också!
Näpp Kattis. Det hjälper inte. Jag slutar inte hata dig förrän du springer Göteborgsvarvet på 2 tim 25 minuter. Så är det bara.
Post a Comment