Skit också, jag måste börja tänka

Jag som trodde att det räckte med att jag tänkte på arbetet. Nu måste jag tänka på fritiden också.

Vilken besvikelse.

Det var ju den där jäkla turen med Gävle Cykelamatörer i söndags, den tog verkligen knäcken på mig. Har gått omkring och varit lite sliten och inte alls haft smärtfria knän. Och till helgen så är det Gävle Halvmarathon på 2,1 mil som jag sett fram emot ändå sedan de mörkaste vintermånaderna. Gävle Halvmarathon var min enda drivkraft när jag drog på mig pannlampan, trotsade min mörkrädsla, och snorade iväg efter grusvägen i slaskvädret. Igen och igen. Med trogen, glad, och blöt hund i släptåg.

Och för varje dag som närmar sig så börjar jag inse att det är en ruggigt dålig idé att springa 2,1 mil i år. Det är till och med en dålig idé att försöka hänga med gubbarna som amatörcyklar. Jag kommer att ha sönder kroppen om jag bara går efter vad som är roligt och kör på så hårt jag kan hela tiden.

Precis som i höstas.

Jag måste börja tänka, mogna och se på det här som ett långsiktigt projekt. Jag måste bli den där smarta typen som ligger lågt och grejar på för sig själv i Snickerboa, innan man kastar sig ut i allt för krävande lopp eller försöker utmana likasinnade (likasinnade som typ tränat i hela sina liv).

Och jag måste lita på att jag faktiskt, för varje månad som går, långsamt blir bättre och bättre...