Synd om Monstertanten

Jag måste säga att jag lärt mig älska Monstertanten, Mickes stora vita schäfer. Och i ärlighetens namn så tycker hon nog inte att jag är så pjåkig heller. Efter ett turbulent första år så finns det något slags band mellan oss. Monstertanten ligger gärna bredvid mig och lutar sin stora mörka näsa mot mitt ben när jag ser på TV. I stället för att springa över mig så sätter hon sig gärna med tindrande ögon och väntar artigt på uppmärksamhet. Jag och Monstertanten har fått lite bättre koll på varandra och vi tycker det är ganska mysigt ändå, det här med att vi bor under samma tak.

Jag har blivit bättre på att läsa av henne också. När hon gått omkring och varit rastlös och krafsat lite förstrött så har jag förstått att hon vill bädda mera, och att hon behöver en filt att bädda med i sin korg. Hon blev belåten över den, och krafsandet avtog. Även en gammal hund kan behöva en snuttefilt.

Men denna vecka har hon fått mig att grubbla. Riktigt grubbla. Hon gör utfall mot terven. Jag och Micke har försökt se vad dessa utfall består i, men vi har inte kunnat finna den röda tråden. Eftersom terven själv inte heller ser sambandet i de nyckfulla tillfällen hon blir utsatt för Monstertantens tydliga irritation, så blir terven också rätt så nervös. Att bråka om pinnar är en sak. Att bråka om rang är en tydlig dans med viktiga spelregler och ritualer. Att bara få på pälsen utan vare sig pinne, matskål, eller kaxig attityd är förvirrande. Det förvirrar mig, Micke och terven.

Micke trodde från början att det bara var en ny fas av Grinig Tant som Monstertanten trätt in i, med ålderns rätt. Jag kände inte igen detta, och var övertygad om att hon hade något bekymmer. Men vad? Ledvärk? Smärta? Huvudvärk? Jag har betraktat henne för att se när hon gör sina utfall och varför, men har haft svårt att se något mönster i hennes beteende.

Sedan upptäckte Micke att hon var lite svullen i sina hund-tuttar och när man klämde på dem så gav de ifrån sig en vit halvt genomskinlig vätska.

Då trillade poletten ned.

Bäddning med filt och kort stubin. Monstertanten är skendräktig. Eller åtminstone med stor sannolikhet skendräktig, om hon inte smygit iväg på egna amorösa äventyr nattetid, utan att vi märkt något, och blivit gravid på riktigt. Denna teori är mindre sannolik eftersom hon inte vet vart vi har våra husnycklar.

Pappa förklarade att ledartiken av naturliga skäl vill skrämma bort tikar av lägre rang när det börjar dra ihop sig till förlossning, för att få lugn och ro när de bäddar sina bon. Och vid en skendräktighet sker givetvis samma sak.

Stackars Monstertant. Gå omkring och känna sig gravid och vänta på småbäbisar. Kanske även vagt medveten om att inga småbäbisar alls kommer att poppa ut.

Micke överväger att köpa henne ett litet gosedjur.

Det är faktiskt lite synd om Monstertanten.

Just nu.
.