Jag älskar att åka till simträningen. Jag älskar alla goa typer som man får trängas med på simbanorna. Jag älskar att det är så många som ler så glatt när de ser mig. De blir jätteglada allihopa. Det är en slags rikedom att komma in i ett rum eller in i en simanläggning och se att folk skiner upp när de ser en. Det blir liksom en självuppfyllande profetia för jag börjar förvänta mig alla glada leenden, och jag strålar som en liten sol redan inann jag kommit dit, och då blir ju dom glada av det, också.
Tänk om de såg mig sjunka ned i depressionträsket och kväka ur mig missnöjdsamheter om min kropp, eller när jag blir totalt slut i hela kroppen, och förvandlas till en sorgsen säck potatis som inte vill göra något. De har inte sett den sidan. De ser bara den fulsöta tjejen som är glad som en skit, för det mesta.
Sådant är guld värt. Simträningen är min källa till energi och optimism. Sedan har de fått en slags snabb summering av mitt liv och min mentalitet genom simträningen. Först har det gått åt helvete, sedan gick det ännu mer åt helvete, sedan stod jag stilla under en avsevärd tid av simträningen, och sedan blommade jag ut och blev riktigt hyfsat bra bara över någon natt. Ungefär som mitt liv då.
Nu dyker jag från startpallarna och bubblar runt lika självklart som en sån där fulsöt säl, på simträningen.
Det är verkligen guld värt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment