Gävles Cykelamatörer episode II

Jag förstår mig inte på gubbarna. De är omänskligt sega och uthålliga. Jag tror inte de sover som vanligt folk utan har någon slags mystisk respirator med livsförlängande neongula blodtransfusioner som pumpar igenom deras gamla kroppar på nätterna. De är jättetränade.

Den här gången tänkte jag bjuda på motstånd. Riktigt motstånd. Jag rultade stolt dit med min sprillans nya pinta i vårvädret. Jag drog ned min cykelhjälm ordentligt och var redo för blod, svett och tårar. Jag var en krigare, och detta krig skulle vinnas. Eller åtminstone inte sluta i förnedring.

"Men lilla gumman, du är alldeles för lätt klädd. Du måste vara ordentligt varm om ben och hälsenor." sa de och började genast konferera om vem som kunde låna ut ett par rejäla cykelbyxor så att jag inte dog av urinvägsinfektion och muskelbesvär innan resan tog slut.

Så var det med det första magnifika intrycket.

Jag var fel klädd.

Jag fick ett par alldeles för stora cykelbyxor till låns, och ett faderligt:
"Men du måste ju borsta av sockorna ordentligt innan du stoppar in dem i cykelskorna." av någon gubbe, och jag började känna mig osäker. Det är dom som har koll på läget och jag är hopplöst nybörjare på racercykling.

Sedan gick det lyckligtvis bättre. Efter en noggrann redovisning om att muskler och senor inte får kylas ned, om de ska fungera optimalt, och att det är bättre med för hög värme än för påtaglig kyla, så var vi på väg.

Det kändes märkligt långsamt. Min pinta flög stadigt fram och jag hade inga bekymmer med att hänga med. Jag blev stolt och högfärdig och tyckte att jag minsann klarar vad som helst och att detta tempo nästan är löjligt.

Fem mil senare hade tempot höjts något och jag började bli osäker.

När det var två mil kvar var tempot ytterligare höjt och jag fick bita ihop och längta efter min mamma. Men jag var ihärdig och höll ut. Här ska man minsann inte vara till last för gruppen som så smidigt susade fram.

När 75 kilometer var avverkade så trodde jag att vi alla var slitna och färdiga för dagen. Nu när det bara var 500 meter kvar kände jag mig redo att kasta in handduken. Då bestämde sig gubbjävlarna för att spurta. Jag såg inte röken av dem förrän vi kommit till slutdestinationen. Jag var hopplöst sist. De var inte ens svettiga.

Men jag har avverkat 8 mil idag. Jag hängde med så gott som nästan hela vägen.

De behövde åtminstone inte vänta på mig den här gången...