Vår och brevlådor

När jag var i tonåren var jag rätt så konstnärligt lagd. När jag försöker vara konstnärligt lagd i vuxen ålder är det så mycket svårare. Jag tror det beror på att man måste använda samma kärna av känsla i måleri som när man leker. När jag slutade leka så slutade jag också måla bra, känns det ibland som.

Men jag hade gett mig på att göra en brevlåda. Från början väckte det mest irritation. Den där brevlådan har stått i över ett halvår och jag har mest bara stirrat skeptiskt på den som ett dåligt samvete.

Men det var första vårdagen idag. Mina knän behövde vila från träning, och det kändes äntligen som om man kunde sitta utomhus och insupa den länge efterlängtade solen, och lyssna på fågelkvittret. Så jag bestämde mig att ta tjuren i hornen.

Det var svårt att måla den tjuren också. Färgen klumpade sig och penselstråna gick inte mjukt samman i toppen utan stretade som på en använd gammal tandborste. Det var akrylfärger och de torkar nästan innan man hunnit blanda dem färdigt. Det blev inte särskilt bra. Jag hade inte planerat bilden riktigt bra heller. Till slut fick jag ett vredesutbrott över penslarna och gav upp. Brevlådan blir aldrig bra och det är lika bra att slänga den på en gång. Jag började använda fingrarna och tröjärmen i stället för penslarna. Det började bli färgklickar överallt. Sedan gick plötsligt måleriet som på automatik. Som om autopiloten tog över när jag slutade tänka och började känna. Med kladdiga händer och prickiga ärmar så lossnade de värsta barriärerna och jag kunde ha riktigt roligt.

Resultatet skulle ha varit något helt annat om jag inte bara satte mig ned någon gång per år, men ändå. Det kändes ok när brevlådan var färdig.






Jag lyckades åtminstone fånga det terviska i terven. Den största delen av den här bilden är fingermålat.