Gävle Cykelamatörer episode III

Denna gång hade jag verkligen svinkul. Jag fick äntligen ordning på det här fenomenet att cykla "på rulle", tätt intill klungan, och utnyttja de andra cyklisterna för att minimera luftmotståndet. När man cyklade så tätt så fanns det också helt andra förutsättningar för trevligt småprat. Det blev 94 kilometer den här gången, och Gävles Amatörcyklister hade givetvis samma trevliga glada anda som alltid.

Det var fördelarna.

Nu till nackdelarna.

Vid ett tillfälle blev jag så utpumpad att det kändes som om jag skulle svimma. Som en skänk från ovan råkade någon tappa något på vägen och vi fick stanna till, och jag hevade i mig vatten och kände hur det slog lock för öronen och jag blev yr. Sa jag till alla övriga 10 cyklister att ta det lite lugnare? Nej. Den norrländska stoltheten gjorde sig påmind, dessvärre.

Vid alla övriga tillfällen så fick jag balansera precis på gränsen till vad jag klarade av. Den här gången var det kraftigare motvind, högre tempo, och längre cykelsträcka. Den norrländska stoltheten plågade nästan livet ur mig eftersom de andra låg i glatt samtalstempo samtidigt som mina ben skrek ut sin ångest över att de inte ville dö.

Men jag kom mig runt rundan den här gången också. Jag var mitt i klungan när vi kom hem igen. Första gången jag faktiskt inte hamnat på efterkälken.

Resten av dagen låg jag dessvärre däckad, med brännande ben och igentäppt näsa, utan möjlighet att lyfta ett finger. Jag gjorde några få ansträngningar att göra något konstruktivt, men det blev mest att ligga i sängen och TV-rumssoffan.

Jag har börjat inse att jag har två val nu, om jag vill fortsätta ha trevligt när jag cyklar. Antingen lär jag mig skrika för kung och fosterland när tempot är för högt, eller så slutar jag cykla med de glada gubbarna. Det lutar väl åt det förstnämnda...