Vansbro Halvsim 2008

14:51:19 visar klockan på. 9 minuter kvar till start…


Jag tror jag vet varför det finns ett talesätt som heter ”simma lugnt”. Det är ett talesätt som säkert kommit från en drös människor som haft vattenpanik i öppet vatten, långt innan det fanns inomhuspooler och bekväma flytdolmar. Då gällde det att simma lugnt, annars så drunknade man säkert. Sanna mina ord.

”Simma lugnt” är alltså ett mycket viktigt begrepp. Åtminstone för just mig i just min värld just i det ögonblick jag befann mig i, på en liten sandstrand i Vansbro trettio sekunder innan start, med ett par rejäla fjärilar i magen och en 1 500 meter lång simsträcka framför mig. Med tre tidigare upplevelser av andnöd, hyperventilering och annat olustigt vid samtliga tillfällen jag försökt att simma i öppet vatten, så kände jag mig mindre kaxig.

Ungefär som Luke Skywalker hade en svävande bild av Yoda som sa ”Use The Force, Luke!” vid ett pressat läge, så hade jag en inre bild av min simtränare Ove (med definitivt mindre utstående öron än Yoda) som leende sa något i stil med ”Nu värmer du upp ordentligt så går det nog bra, ska du få se…”



Sisten i är en… en… tja, en fegis, antar jag. Eller bara en skeptisk simmare.

Så jag värmde upp med en liten joggingtur. Sedan trippade jag i vattnet någon meter efter alla andra. Sedan flöt jag runt och viftade lite försiktigt med armar och ben samtidigt som jag kände att kroppen av någon outgrundlig anledning igen började kippa efter luft på ett krampaktigt och obehagligt vis. Då tänkte jag att det faktiskt inte bekymrar mig att jag börjar hyperventilera för jag har faktiskt rätt så många timmar på mig att simma hela den här sträckan. Om det råkar bli så att jag bara kan ta tre simtag åt gången och sedan flyta på rygg för att hämta andan, så får det vara så.

Lite försiktigt plaskande på stället och lite mjuka bentag senare så la sig det krampaktiga kippandet. Jag försökte ta några simtag med huvudet under vattnet. Kippandet började med en gång och jag fick avbryta och stanna upp och trampa vatten igen. Sedan försökte jag igen. Och igen. Och igen.

Och en gång till.

Till slut la sig faktiskt besvären. Långsamt gick det bättre och bättre och jag kunde slappna av. Efter 400 meter kunde jag simma riktigt hyfsat. Inte frisimma, men åtminstone genomföra en värdig bröstsimsteknik. Så jag höll mig med den tekniken. Jag njöt av att solen sken mellan molnen, periodvis, och att vattnet var förhållandevis varmt och skönt. Jag njöt av att inte anstränga mig andfådd och jag njöt av känslan av att detta blir lätt att genomföra.


Jag har tagit rygg på en annan simmare och glider avslappnat och bekvämt i det sköna vattnet

Plötsligt började målet närma sig och jag kände mig så bekväm och tillfreds över simningen att jag provade frisimma (crawla) lite. I ett nafs var jag före klungan jag simmat i och krockade med klungan före mig. Jag blev fascinerad över hur snabbt det gick. Jag provade några simtag till. Plötsligt krockade jag med någon jag sett som simmat 15 meter före mig, och jag fick be om ursäkt. Det var inget fel alls på min frisimsteknik.Enda problemet var att simmarna som nu låg framför mig kändes som trafikproppar som jag ständigt simmade in i, eftersom jag inte är något vidare på att titta mig omkring när jag frisimmar.

Så jag fick återgå till mitt bröstsim igen. Jag var inte ens i närheten på att vilja kliva upp vid målgången. Entusiastiskt ville jag säga ”Hallå…! Vänta! Jag kom just på en grej. Jag fattade just hur man gör. Jag kan inte gå i mål NU heller…!” men min lämmel-instinkt sa något om att jag skulle hålla mig till ledet och bete mig som alla andra.

Nåja. Det kommer nya simlopp. Det kommer ett helt vansbrosim på tre kilometer nästa år. Och så enkelt som det var att simma den här sträckan så blir hela Vansbrosimmet piece of cake.

Jag börjar ju fatta hur man gör!



”När blir nästa simlopp? Va? Va? VA? Jag måste fortsätta med det här! Är det för sent att anmäla sig till hela Vansbrosimmet på tre kilometer? Va? Va? Va?”

Jag kom på 303:e plats av 768 simmare. Det kändes tokbra! Tänk bara vad snabbt det kommer att gå när vattenpaniken släpper helt, och jag vågar frisimma mig genom sträckan…

Stort Tack till Micke som planerade, skjutsade, hittade, matade, vattnade, fotade, coachade, och gratulerade mig vid målgången. Det är roligt att du är med och hjälper till så helhjärtat!

Stort tack till min simtränare Ove. Tack för att du är så engagerad och du bryr dig så mycket och ringde så fort du såg resultaten...

”Bakom varje glad Katta finns ett team engagerade coacher.”



.