Långvandring 2008

Utsikt från Garberget.

Jajjamensan. Vi har hunnit med ett par dagars vildmarksliv efter Siljansleden också. Kiara njöt av stora drag över att vara ute dag efter dag, och Fanny på sina 9 år travade förnöjt före oss. Hennes gamla hundkropp klarade varje dag av vandring med undantag av en bitande trötthet, som bara riktigt gamla hundar känner, när vi bara hade två kilometer kvar och vi hade råkat bli för ivriga över att komma hem, och inte tagit någon paus på över en mil. Hon var en riktig hjältinna när hon trött lät sig lyftas in i bilen efter att vi vandrat färdigt.

Det var ösregn och solsken.
Det var sumpmark och vackra sagolikt lummiga stigar.
Det var bitande benvärk och befriande godisfrossor framför brasan.
Det var kallt och varmt.
Det var blåst och vindstilla.
Det var spännande och avkopplande.
Och det var korta pauser vid varje vattendrag där man fyllde vattenflaskorna med klart och kallt porlande vatten.


Eftersom vi mötte björnen förra året, så hade vi hundarna i flexikoppel den här gången… för säkerhets skull…


Micke och Fanny vilar ut framför brasan, i en raststuga.


Trötta och glada. Mitt ute i ingenstans.


Micke har funnit en kallvattenkälla.


Tack gode gud för Raststugorna som fanns lite här och var efter leden.


Det blev trångt i tältet. Mygg och knott kom åt hundarna i förtältet, så de fick sova inne hos oss.


Glad gammal monstertant.


Kiara svalkar sig. Hon var fjantig och glad dag efter dag efter dag. Mil efter mil efter mil. Den där hunden går bannemig inte att trötta ut.


Sista pausen. Vi har följt Siljansleden till Vasaloppsleden och Fanny tar sin sista paus i Eldris, innan vi vandrar den sista milen efter Vasaloppsleden till Gopsberg där bilen väntar. Visserligen stod det något om att hundar inte fick vistas i stugan, men jag är helt säker på att det stod något finstilt under förbudstexten om att undantag gällde för riktigt gamla hundar som behöver vila vid sin husses fötter framför kaminen en liten stund.


.