Köra traktor med silkesvantar?

Traktor-Atlas har börjat känna igen mig allt mer. Han ser lite trött och olycklig ut när jag kommer eftersom min uppenbarelse oftast betyder att han kommer att ridas. Sedan följer Atlas snällt med ut ur hagen under lite självömkan och tunga suckar. Ögonen tittar lite drömmande ut genom fönstret när jag pysslar om honom, ibland med ett öra riktat åt mitt håll för att hålla koll på mig. Man ser besvikelsen i hästögonen över insikten om det stora övergreppet han kommer att utsättas för där han tvingas ha sadel och träns på sig och springa runt i cirklar eller galoppera sig anfådd i skogen med en människa på ryggen. Men han finner sig snällt i dessa påtagliga orättvisor i livet och går faktiskt snällt med på det mesta. De där obligatoriska momenten av trots, har klingat av, och förutom det där tydliga stråket av självömkan så verkar han trivas helt okej med mig.

Det verkar till och med som om det klampar ett litet känsligt hjärta där under det gigantiska muskelberget. Man får inte alls ta i på det där överdrivet hårda sättet när man ska köra traktor med Atlas. Man får fjutta lite med fingrarna och bara nudda lite med fötterna för att han inte ska chockas av alla hemska krav. Gudarna Ska Veta att blotta åsynen på ett spö får de stora ögonen att stirra oroligt. Spöet får trästockarna till hästben att darra och göra sig redo för flykt. Inte för att jag skulle använda spöet på honom, inte när Traktor-Atlas är lika nervös som en skolflicka på första skoldagen, inför ridturen i padocken.

Man får vara försiktig med andra ord. Och lite extra snäll. Köra traktor med silkesvantar, med andra ord.

Knubb-Atlas och Knubb-Katta. Vi skulle nog båda två må bra av att öka konditionsträningen lite...