Hosjö Triathlon 2008

Jag och Micke åkte till Hosjö för att delta i ett triathlonlopp. Till att börja med var vi rätt så sena. Vi fann inte tävlingsområdet förrän det var en halvtimme till start. Loppet gick på kvällen och solen började dra sig ned över Hosjön samtidigt som vi sprang runt i cirklar och försökte komma i ordning och anmäla oss och försöka styra upp hela situationen så pass att vi stod vid starten i tid.

Med ungefär två minuters marginal så stod vi redo. Färdigritade med nummer på kroppen och redo att hoppa i vattnet. Jag hann inte riktigt värma upp i Hosjön och föberedde mig på att eventuellt börja hyperventilera eller vad det nu är som gör att jag inte kan kontrollera andningen, när jag skulle börja simma. Vilket jag givetvis började göra.

Ungefär 30 sekunder efter simstarten var jag sist och kippade uppgivet i krampartade korta kippanden, och jag såg de andra simmarna flyga iväg som projektiler. Jag tänkte att det inte spelar någon roll och att jag kan ha trevligt i alla fall. Jag försökte behålla stoltheten när jag kom upp ur vattnet tre minuter efter den som kom näst sist upp ur vattnet, trots att vi bara simmat 350 meter. Jag försökte låta bli att tänka på min tydliga text på tävlingslinnet som deklarerade att jag tillhörde ett simsällskap. Jag vet ju att jag kan simma så mycket snabbare än så här. Jag har ju simtränat i ett år och om jag bara lyckas överföra mina kunskaper från poolen till kunskaperna i öppet vatten så kommer de här hyperventilerande fadäserna bara vara ett minne blott. Bäst att le och vinka till publiken i stället, liksom. Och försöka ha trevligt.

Av någon underlig anledning hade jag faktiskt trevligt ändå. Regnet öste ned i perioder men cyklingen kändes bra och kroppen kändes vara i övrig bra form. Löpningen var också trevlig. Hosjö Triathlon verkade vara ett litet lopp med några stora namn. Några riktiga storfräsare som man kände igen från lite mer prestigefyllda resultatlistor var där och fick oss andra att framstå som sniglar. Jag antar att jag framstod som en snigel även inför de mindre prestigefyllda storfräsarna, för jag kom i mål 8 minuter efter den som kom näst sist av kvinnorna i motionsklassen.

Men vad spelar det för roll när man blir hejjad på? Applåderad på? När man blir peppad av folk man inte känner för att det på något vis väcker respekt att man kämpar väl trots att förutsättningarna inte alltid är de bästa? Jag fick aldrig känslan av att jag inte hörde till de andra triatleterna som deltog i loppet.

Nästa år kommer jag tillbaka. Och då har jag filat på min träning.

Jävlariminsjäl!


Blöta och trötta torkar vi upp oss i bilen, efter loppet. Ute vräker regnet ned.


Micke var nöjd, trots att han inte var helt återhämtad efter Vansbrosimmet.


.