Startnummer 11068

Jag har startnummer 11068 och kommer att tävla i startled 12. Jag betalade förra veckan, och det är inmatat och registrerat på vasaloppets hemsida nu. Trist bara att jag varit sjuk hela den här veckan, och stått oförmögen till att träna. Jag försökte åka lite i torsdags men blev väldigt yr och fick riktiga problem efter tre kilometer med allmänt illamående, sedan blev jag lite avskräckt från att försöka igen. Nästa helg så ska jag på en fallskärmskurs, så den helgen försvinner också. Sedan återstår bara en helg till, och efter det så bär det iväg. Det är inte ens en månad kvar.

Ska man se ljust på det så kommer jag säkert att tillvarata varje möjlighet till att träna, men jag börjar även bli lite lugnare nu. Jag tror att jag kommer att fixa det. Kanske inte varesig galant, smidigt eller smärtfritt, men det ska bli kul att ha genomfört det.

Jag har ännu lyckats hålla mig från godis, men gårdagen var den värsta. Jag var ledsen och nedstämd och inget kändes spela någon roll längre. Jag hatade att hela tiden tänka på allt godis som jag försöker förmå mig att avstå ifrån och var evinnerligt trött på mig själv och att tankarna ständigt centrerades till de där gudomligt frestande chokladrutorna i frysen. Micke var jättesjuk. Jag somnade till hans hostningar och vaknade till dem. Han såg mest melankolisk ut i soffan och gav ett allmänt blekt intryck. Febern kom och gick. Han svarade mest enstavigt när jag pratade med honom, och jag saknade mina rappkäftade arbetskollegor, för att inte nämna min rappkäftade chef, från "dagisgruppen" på jobbet. Även när Micke är frisk, så är han lite av en ensamvarg som inte pratar mer än nödvändigt, jag har lärt mig att inte prata allt för mycket i hans sällskap eftersom han inte ser någon större mening i diskussioner som "Vad är din mening med livet?", "Hur skulle du reagera vid otrohet?" eller "Vilket barndomsminne minns du bäst?".

Micke kommer bäst till sin rätt när han får uträtta något. Eller när vi hjälps åt att uträtta något. Middagar eller kostplanering, helgplanering, promenader med vovvarna, joggingturer och träningsupplägg, eller fixa min stackars rostiga Olle; min Toyota från 1986 som gått över 41 000 mil, som jag lånat av pappa. När han uträttar något så verkar han trivas som bäst. Nu verkar han vantrivas med att sitta i soffan och hosta, och han gillar inte riktigt att låta sig passas upp, utan försöker fortfarande göra så mycket som möjligt själv, trots att han är sjuk.

Solen skiner åtminstone. Om jag står stilla och låter den lysa mig rakt i ansiktet en stund, så känner jag nästan värmen från strålarna. Nästan. Jag kommer nog aldrig att välkomna våren så varmt som jag kommer att välkomna den i år.