Skidträning i Orsa

Jag upplevde en ny lag på ett nytt vis i helgen. Tyngdlagen. Den drar allt som är tungt neråt. Uppenbarligen är jag också tung för jag kände mig hänsynslöst utsatt för tyngdlagen när jag förtvivlat försökte prova mig på mina skidor på en riktigt rejäl träningsrunda.

"Åk du bara en kort liten sträcka, det är ju första gången på länge..." tipsade Mickes faster om, (skidexpert i mina ögon, eftersom hon åkt Tjejvasan vid två tillfällen) men självklart skulle jag inte ta hänsyn till min egen kropp.

Efter 18 kilometer så visste jag att det var 1000 meter kvar till mitt utsatta mål. Det var enbart för att jag blev guidad av en väldigt pratsam livräddare från Jakobsberg, som jag kände mig för stolt för att lägga mig i snön bredvid skidspåret och dö.

Det är jättetungt att åka skidor. Särskilt om man var 12 år senast man körde en storfräsare i någorlunda snabbt tempo. Armarna brände. Axlarna brände. Astman gjorde sig påmind och jag hade troligen brustit i tårar om jag inte sedan blivit hämtad av en glad pojkvän. Efter detta blev jag eskorterad till Restaurang Spiltan, som närmare bestämt råkade vara Mickes mammas kök, och fick sleva i mig enorma mängder fisksoppa. Mickes föräldrar har byggt om ett stall till fritidshus, det ser ut som rena drömbygget. Jag och Micke sov däremot inte i stallet utan fick en pytteliten timmerbod att spendera natten i, och det var otroligt mysig. Efter att först ha spanat på skeptiska får och intagit ytterligare en servering mat på Restaurang Spiltan så somnade jag väldigt gott.

Micke frågade om jag skulle åka Tjejvasan nu när jag provat två mil.

Jag svarade något i stil med att jag inte är säker på att jag skulle överleva en sådan färd.

Micke såg glad ut och sa att det börjar bli dags för mig att anmäla mig.