Snart vår

Det kändes som om det var alldeles nyss som jag åkte skidor i mörkret efter Gångstaspåret, ett par gånger innan jobbet. Snön låg vit och man kunde se ljusen från Enköping blinka som små stjärnor, och från ett fält kunde man se den stora industribyggnaden med sina skorstenar vars rök absorberade ljus till en lysande fet pelare, i mörkret och stjärnblinket. Det var så tyst och harmoniskt att jag inte ens kunde hitta den vanliga rädslan för mörkret, som jag annars har.

Idag har solen stigit upp samtidigt som jag klivit upp ur sängen. Det lyser varma gula och orangea strålar över mossa och granar som tinat fram, och av skidspåret ser man bara två isiga strängar som följer det upptinade joggingspåret. Joggingskorna blir lite skitiga av lera och tinat vatten, och överallt så bubblar hela skogen av ljud! Porlande diken som svämmat över av smältisen, fåglar som kvittrar, hackspettar som hamrar mot trädstammarna, och det tjaskande ljudet av skorna mot det blöta spåret. Solen värmer i ansiktet, och jag märker att jag fått bättre kondition än vad jag hade i höstas. Luften är fuktig och sval. På skuggsidorna av spåret ligger isen lite bredare och jag halkar till ett par gånger, men i det stora hela så var joggingturen en skön upplevelse.

Den verkar komma i år också, våren. Det här året är den mer efterlängtad än någonsin.