Livet är förändring, brukar jag ju säga...: Efter regn kommer solsken

Den där demonen jag nämnde, ni vet, hon som satt på axeln och mumlade att jag troligen inte är tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet... ja hon, just HON ligger också utslagen med sina små demonhorn djupt nedborrade i huvudkudden, med den lilla demonsvansen, blek och livlös som en död mask, ihopslingrad bredvid henne. Jag tycker nästan synd om henne. Den Ogrundade Självkritikens Demon har ju följt mig genom hela livet, hon kommer ju alltid att vara där och det är lika bra att se henne som ett slags husdjur än som en objuden gäst.

Jag är jättesjuk. Jag har inte ens övervägt att gå till jobbet idag heller. Jag ligger mest i soffan, med munnen slapp och öppen, eftersom jag inte kan andas genom näsan, och fantiserar om chips och Coca-Cola.

Jag antar att det här är Guds sätt att fråga mig om jag verkligen bestämt mig att inte äta mer godis, på en stund. Eldprovet under Mickes födelsedagsfirande från i Lördags räckte uppenbarligen inte. Jag satt med min skål med frukttärningar och sneglade på Mickes födelsedagstårta med enormt mycket fluffig grädde och jordgubbar indränkta i gelé, och något som liknade mörka uppskurna muffins med cocos-strössel ovanpå. I all välvilja trugade Mickes mamma några extra gånger om jag ändå inte skulle äta lite tårta, (troligen var hennes vänliga trugande ett resultat av att hon tillfälligt blivit en bricka i spelet, undermedvetet styrd av djävulens apostlar) varav jag ståndaktigt lyckades motstå frestelsen.

Fienden finns alltså överallt. Och mina vänner är bara trojanska hästar med onda inre tankar vars syfte är att förleda mig till sötsugets mångfaldiga frestelser.

Till och med hos min pojkvän. Titta vad ondskefullt han tittar på mig. Han njuter av att få äta den sliskiga, sliskiga födelsedagstårtan samtidigt som han vet att jag lider. I natt kommer han säkert att plocka fram resterna från kylen och hålla dem framför min näsa när jag sover, samtidigt som han sadistiskt kommer att viska "Visst vill du äääääta!".

Visserligen så har han klivit upp två morgnar nu för att servera mig thé och honung i sängen det första jag vaknar, visserligen har han hyrt videofilmer åt mig och köpt mig torkade äppelringar i stället för lösviktsgodis. Visserligen har han även på helt eget bevåg, mig ovetandes, åkt mellan olika affärer i hopp om att kunna överraska mig med min favorittidning Hästfokus, men jag är inte lättlurad. Jag ser mycket väl att det kan vara en strategi i Guds Plan att testa min karaktär. När jag minst anar kommer han att stå där med en fräsch semla och förrädiskt viska, som ormen i paradiset, "Såklart du vill äta... kom igen nu... ÄÄT!!"

Något annat som oroar mig, är att denna brist på sötsaker håller på att utarma min hjärna. Ibland tror jag att jag hallucinerar i abstinens från godisråttor och lakrits. I något slags delirium så ser min terv ut att vara gjord av marsipan, som en liten julbakelse. Jag försökte att gnugga ögonen och fokusera på Fanny i stället, men även hon såg ut att vara gjord av någon slags förrädiskt god marsipan. Eftersom hallucinationerna håller i sig så försöker jag att inte ens gnaga terven i hasorna, utan se det som kroppens sätt att återhämta sig från en livstids missbruk. Jag har försökt att fota terven för att bevisa för mig själv att jag inte har en levande marsipanterv som tassar runt, men även bilderna förvränger sinnet.