Konsumkassen

Det står en kasse med snytpapper bredvid databordet. Den är fylld till en fjärdedel med snytpapper och börjar snart nå en anselig tyngd och distinktion (för att vara en hög med snorigt papper). Jag kan på många sätt identifiera mig med kassen, eftersom även jag själv är fylld till en fjärdedel med snor. Resten av kroppen består av orkeslöshet, bitterhet, huvudvärk, halsont och hosta.

Eftersom jag misstänker att det inte är populärt att bära med sig en konsumkasse med snytpapper samt tillhörande toapappersrulle, på socialförvaltningen, så ska jag sjukskriva mig idag. Det är inte heller inom socialförvaltningens stadgar att ynkligt dra täcket över huvudet, regridera till en 7-åring, och hoppas att någon tar hand om en när man är mitt uppe i dekadensen. Micke tappade manteln och muttrade lite irriterat åt mig i morse, innan han någon timme senare lyckades hitta manteln igen, ringde upp och bad mig om ursäkt, samt erbjöd sig att ta hand om mig ikväll.

Att vara sjuk som liten, var lite av en lyx. Mamma hade alltid kanelbullar i frysen och ibland fick man något extra gott, för att inte nämna alla videoband vi hade i blandad kompott att titta på. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och kurade ihop mig i min älskade grå sacko-säck och såg på Young Guns och förälskade mig i skådespelarna (eller hästarna). Det existerade inte något samvete eller någon tveksamhet kring den förlorade skoldagen, eller läxor på efterkälken.

Nu jobbar man med människor som kan befinna sig på gränsen mellan liv och död, eller åtminstone överväga att balansera på den gränsen. Ibland har jag Dagens laglösa Young Guns bredvid mig, i kontoret. Vissa är skitiga rebeller som inte kuvar sig för något (eller som aldrig lärt sig att anpassa sig), och vars hem är där de råkat sova senaste natten. Det är inte alls lika häftigt som dåtidens vilda Western ackompanjerat till Bon Jovis heroiska musik. Ibland är det till och med lite sorgligt, för när allt kommer till kritan vill de flesta ha trygghet, och de vill att jag hjälper dem på vägen. Att som utredare bli sjuk i ett sådant läge, känns tämligen obehagligt. För att inte säga egoistiskt. Jag har en liten demon över axeln som säger att så länge jag kan stå, andas och prata så kan jag jobba. Samtidigt vet jag att jag behöver vara frisk och uppmärksam på mina klienter för att veta att jag bemöter dem på bästa sätt utifrån deras livssituationer.

Så i stället för att ta bilen de 14 milen hem till Enköping och ta sig an arbetsdagen, i stället för att skriva om alla roliga saker som faktiskt kan hända en helg, trots att man varit lite krasslig...

...så fyller jag min konsumkasse med snytpapper.