välfärdsproblem

Jag har inte blivit såld av min familj till Yoko för att bli geisha vid 8 års ålder under 1920-talet. Jag har heller inte frusit fingrarna av mig vid finska vinterkriget, och jag har inte på långa vägar blivit kidnappad och transporterad som ett djur i trånga slaveriskepp till amerika.

Så i det stora hela har jag det ganska bra. Jag slipper smeta bajs från näktergalar i ansiktet nu när det finns fullt funktionsdugliga foundations på marknaden, jag har inte behövt pulsa i höftdjup snö och äta upp min egen häst när den frusit ihjäl. Jag har inte heller känt en skavande fotboja sakta nöta sig in mot fotbenet.

Jag är bara en typisk välfärdstjej i ett typiskt välfärdsland som stått och stirrat för länge på godishyllan. Troligen härstammar jag i rakt nedstigande led från en bister norrlänning från medeltiden som var så intresserad av raffinerade kolhydrater att hon var beredd att döda för ett knytte blåbär. Troligen bidrog hennes fanatism för snabbt socker i form av frukt och bär till att hon och hennes efterkommande fick i sig förnämliga mängder antioxidanter och energi nog att klara vintern.

En varg dödar ofta en hel flock med får eftersom den är programmerad att döda. Den är programmerad att döda snabbt och effektivt så länge det finns ett "Bähh!" inom hörhåll, men hela historien blir givetvis överdriven och makaber bara för att får nu för tiden blivit tamdjur och inte längre har någon flyktinstinkt. Det är inte vargen programmerad för, den är programmerad att döda fort som attans för vem tusan vet när nästa mål blir? När vargen ser de andra fåren stå och glo på henne just när hon är i färd med sin middag så återupprepas jaktinstinkten och slutligen är hela flocken död. Hennes mat rymde inte.

Mina chokladkakor rymmer inte. Inte min blåbärspaj heller. De står där i färglada förpackningar och skriker "Ät oss! Ät oss! Vem vet när nästa svältperiod kommer?!" och den där gamla instinkten från min mormors mormors mormors mor (ni vet, hon som armbågade en äldre herre i mellangärdet för att hinna roffa åt sig de sista frukterna från ett knotigt äppelträd med övermogna äpplen, och därmed överlevde vintern) just DEN instinkten slår in. Trots att jag försöker springa gatulopp mellan de stora hyllorna och desperat tänka på andra nöjen i livet, så står jag ändå slutligen skamligt med lite tomt chokladpapper i näven, innan jag ens hunnit stänga ytterdörren, och undrar hur det kan komma sig att jag saknar karaktär.

I morse när jag åt de allra sista smulorna från blåbärspajen och det där allra sista små smulorna från godispåsen, så tänkte jag, (samtidigt som jag fortfarande hade godis i munnen) att jag måste göra ett nytt försök igen. Att jag verkligen måste sluta med godsakerna en gång för alla.

Kanske inbillar jag mig bara. Har ni läst en läkarbok någon gång? De flesta som ingående läser läkarböcker, för att inte nämna läkarstudenter, får oftast ett klassiskt syndrom som de flesta brukar skämta om. Tillfällig hypokondri. De tror de har åtminstone en av alla de sjukdomar de läser om. Det brukar gå över efter några veckor och det brukar inte gå så mycket längre än att det flanerar lite underliga dialoger i studentkorridorerna, läkarstudenter emellan.
"Kan du kolla på det här födelsemärket jag har... ser du något konstigt med det? Har det ändrat form?"
"Jag kollar dina födelsemärken om du känner på min hals. Tror du min sköldkörtel är svullen?"

Det kanske är likadant med mig. Jag kanske har en tillfällig (?) hypokondri efter 18 månaders expertis kring missbruksfrågor så tror jag nu själv att jag är, åtminstone till liten mån, beroende av raffinerade kolhydrater.

Fjantigt. Så utomordentligt fånigt.

Eller något liknande.