Carte Doir

Så stod den där framför näsan på mig. En helt ny och fräsch förpackning med fin Carte Doir-glass. Vanilj med cola och canderade pikannötter. Micke såg stolt ut när jag tog upp den från matkassen tillsammans med två hyrfilmer.
"Har du köpt glass till mig?" undrade jag.
"Ja." svarade han nöjt och belåtet.
"Jag försöker ju låta bli godis. Det vet du ju."
"Jaha?" svarade han lite osäkert.

Jag stuvade in Carte Doir-glassen (med COLA och CANDERADE PIKANNÖTTER) i frysen, som nu redan innehöll fryst tårta, chokladkakor, hallongömmor, russinkakor, samt någon slags sockerkaka. Jag var just på väg att förklara att min frustration över att jag senast förra veckan nämnde min besvikelse över att han bröt min förra godisfasta genom att generöst överraska mig med semlor, där jag inte kunde motstå frestelsen, och att jag verkligen har känslan av att han verkligen inte lyssnar på vad jag säger. När jag tittade upp på honom så såg han så välvillig och oförstående ut att det var svårt att banna honom.

Han har bara aningens svårt att förstå mig ibland. Eller inte bara ibland. Hela vår relation är kantad av diverse mindre missförstånd och jag har inte kommit så långt i min strävan efter att lyckas tyda Micke-koden. En sak har jag upptäckt, i alla fall, och det är att han inte hör vad jag säger, men att han är väldigt noggrann på att observera vad jag gör. Om jag säger att jag är rädd för att gå på is så förstår han det inte förrän han ser mig skeptiskt och långsamt treva över Sälgsjön, två meter efter honom, utan minsta leende på läpparna. Om jag säger med ord, att jag inte trivs i relationen på grund av något, så förstår han det inte heller förrän jag demonstrativt inte åker hem till honom på helgen. Han hör alltså inte vad jag säger, utan ser vad jag gör. När han ser vad jag gör, eller märker hur jag reagerar, så fångar han däremot snabbt upp vibbarna som en finstämd stämgaffel. Han är mycket snabb på att märka om något är på tok. Eller närmare bestämt: Han är snabb att märka att något är på tok när jag reagerar annorlunda, inte om jag bara pratar om det.

Allting krockar ju givetvis när det kommer till mitt godissug. Han har säkert hört mig säga "Jag borde verkligen inte äta det här." samtidigt som han helt klart märkt hur jag förvandlas till en lyrisk åtta-åring när det är dags att plocka lösviktsgodis. Han har alldeles säkert märkt hur jag får ett lyckligt och helhjärtat leende på läpparna när vi planerar blåbärspaj med vaniljsås till kvällen, eller hur jag saligt trugar efter en större och större bit chokladtårta.

Det är vad jag tror i alla fall. Troligen kommer jag aldrig att veta hur han fungerar, men för min egen skull så är det ju bäst om jag hittar någon slags teori för hur han fungerar i hopp om att inte bli tokig på honom. Alternativ två är att han är en elak man som innerst inne vill se mig misslyckas i mitt försök att undvika raffinerade kolhydrater, men det skulle ju innebära en hel kedja med massa andra omständiga beslut som säkert skulle sluta med att relationen skulle ta slut, mitt hjärta skulle brista, och terven skulle bli bostadslös.

Bäst att hålla på "Vänlig, men oförstående"-alternativet.

Jag tror det är rätt alternativ för han klev upp och serverade mig en kopp thé det första han upptäckte att min röst var skrovlig i morse. I går, efter att han ytterligare letat på flera affärer efter min favorittidning Hästfokus, så serverade han lite nedslaget "Ute-magasinet" i stället. Han mumlade lite irriterat om jag verkligen har någon aning om hur många inredningstidningar det finns, hur många katt-tidningar, hundtidningar och motortdningar, det finns? Sedan fortsatte han bittert mumla att varenda affär i Gävle har "Min Häst", men att inte en jävel verkar ha tänkt på Hästfokus...

Det är svårt för mig att förstå hur han kan bestämma sig för att överraska mig med Carte Doir-glass (med COLA och CANDERADE PIKANNÖTTER!) och troligen kommer han i all välvilja att fortsätta missförstå vad jag behöver från honom. Sedan såg vi på film tillsammans (han hade valt en film som han för flera veckor sedan sett mig peka på och sagt mig vilja se), och han satt bredvid mig och åt Carte Doir glass (med COLA och CANDERADE PIKANNÖTTER!). Jag tror han vid det laget hade knäckt Katta-koden och insett att bara för att jag fullkomligt älskar sötsaker, så kanske det inte var den bästa överraskningen han gett mig idag. Han såg lite skamlig ut när han frågade om det var okej att han åt av glassen, eller om det skulle bli för frestande för mig. Jag hade nickat och sagt att han kunde äta glassen, samtidigt som jag tjurigt knäppte ihop munnen och vann min strid om att hålla mig från sötsaker även denna dag. I det blinkande blå ljuset från TV:n så tänkte jag på en dialog vi hållit under gårdagen:

"Det är inte direkt något slags själarnas möte mellan oss två, va?" sa jag, sittandes framför TV:n med huvudet tillgivet lutandes mot hans breda axel, och han log och tog min hand och kramade den, samtidigt som han kärleksfullt svarade:

"Ja, det är nog lika bra våra själar aldrig möts. De skulle säkert inte gilla varandra."