Säsongsstarten

Det kändes nästan som en bilkrock. Rycket slog ut luften ur lungorna och trots att jag spände huvudet och försökte trycka det mot hakan så slungades huvudet okontrollerat till av rycket. Samtidigt som luften slogs ur lungorna skrek jag och strax därefter blev allt tyst. Jag blinkade till ett par gånger, försökte hämta andan men det tog ett tag innan jag fick tillbaka kraften att ta ett djupt andetag. Jag tog ett andetag till, för säkerhets skull. Hela kroppen kändes ihoptryckt och jag visste inte vart det gjorde ont, jag visste bara ATT det gjorde ont.

Det enda som hördes var ett mjukt susande och ett flapprande från slidern och fallskärmen. Det var vackert väder och jag såg andra skärmar flyga i närheten. Motvindsriktningen hem gjorde mig förvirrad. Jag brukar alltid hamna med medvinden hem, cirkla över fältet, och planera in en liten halvcirkel i vänstervarv till landningsplanering innan jag landar i närheten av cirkeln av grus ("gropen"). Jag försökte kalkylera hur jag skulle flyga hem, de andra verkade sikta på hangaren utanför klubben men jag ville landa på gropen som befinner sig mer i mitten på fältet. Jag började tveksamt bromsa in skärmen och fick inte bråttom hem när jag såg att de andra skärmarna åkte före. Jag stirrade stint på "gropen" och försökte kalkylera inflygningen, försökte fundera ut om jag kunde landa rakt på gropen om jag bara flög riktigt långsamt hemåt. Jag visste inte att jag drev alldeles för nära Mälaren för att inte idiotskynda mig hem mot fältet. Det var 50 meter kvar till gropen där jag landade, och jag hade inte en aning om att flera hoppare från marken varit mycket oroliga över att min skärm hängde alldeles för nära Mälaren, alldeles för länge.

Förlåt mamma. Jag gjorde ett dumt, dumt fallskärmshopp, och jag hängde farligt nära Mälaren. Men eftersom det finns andra som bryr sig om att jag ska göra ett bra hopp så fick jag en sträng tillsägelse av veteranhopparen och fallskärmskontrollanten Uffe, som mellan de behärskade förmaningarna troligen undrade om jag glömt hjärnan hemma.

Och mellan de här textraderna så kan jag intyga att jag kände mig som en stor klumpig idiot. Dels som packade skärmen så dåligt redan på andra hoppet för i år, tillräckligt dåligt packad skärm för att jag hela dagen efter hade en påtaglig värk i nacken och blåmärken kring axlar och ljumskar över den explosiva öppningen. Tillräckligt dålig för att inte ha vett att pallra mig ifrån Mälaren lika målmedvetet som döden flåsat mig i nacken.

Jag åkte hem och strax därefter, just efter att några vänliga hoppkompisar petat på skärm och slider och kommit med diverse förslag på hur jag ska undvika en explosionsöppning. Sedan tänkte jag på att det är dumt att syssla med en livsfarlig sport när man inte hör till den där kategorin Iskall Actionhjälte.

Måste träna mer. Måste lära mig mer. Snabbare. Effektivare. Grundligare.

Vilken pissdålig säsongsstart...

Det enda som verkligen värmde hjärtat var alla som var riktigt glada att se mig. Jag fick kramar, glada tillrop, och misslyckade tvångsförsök att få med mig på grillfesten senare på kvällen. Det var inget jag väntat mig eftersom jag hoppat så lite just i Västerås.