Den tabubelagda kvinnan

En arg man är en Arg Man.

En arg kvinna kan vara följande synonymer: argbigga, häxa, satmara, kärring, tjatmoster, karlhatare, hysterisk, feminist.

Varför är det så? Varför är jag rädd för min egen ilska? För att slippa känna mig som något av de ovanstående synonymerna?

Ingen tycker ju det är fel av mig att vara törstig, om jag var utan vatten. Ingen har någonsin sagt till sig själv: "Har jag verkligen rätt att vara törstig nu? Jag drack ju faktiskt för en timme sedan." men när jag är arg så är det precis så jag tänker.
"Har jag verkligen rätt att vara arg nu?"

Och det blir ju så, att om jag alltid motarbetar min egen ilska, så lär jag mig inte att hantera den på ett moget och bra sätt. Om jag fick agera ilska redan från skolåldern och slippa få beröm över att jag var så tyst och snäll (vilket självklart är synonymt med ordet "duktig") så kanske jag skulle hantera min ilska på ett bättre och ett tryggare sätt idag.

Men det kan jag inte. Och varje gång jag blir arg så väcker det något slags avståndstagande från män jag lärt känna genom livet. Att agera ut med gäll röst, blossande ansikte, och uppdragna axlar att man är arg, är som att vara okvinllig, irrationell, känslostyrd, okontrollerad. Men tänk om det inte är så? Tänk om det bara är så att jag helt enkelt är heligt förbannad? Och att det är en känsla som man kan få i vissa situationer precis som glädje, törst, frusenhet eller sorg?

Tänk om man var "duktig" när man blev förbannad? Tänk om man fick beröm om man sa ifrån? Tänk om man slapp känna som om man överskred ett djupt och förbjudet tabu varje gång man blev riktigt arg? Tänk om man inte fick budskapet att man har fel när man är arg över något?

Tank om jag skulle bli bra på att säga till när jag är förbannad. Tänk om jag kunde dra tydliga gränser för vad jag tycker är tillåtet eller inte, oavsett om någon annan tycker att jag har rätt eller inte att ha dessa gränser. Jag skulle inte gråta lika ofta i förtvivlan över att jag känner otillåtna känslor och beter mig "Irrationellt", och kanske så skulle jag lägga av att dämpa känslor med godis eller mat som man blir stinn och dåsig av.

Kanske skulle Micke lära känna mig snabbare, och veta vad jag tycker och tänker, och vad jag tycker är okej och inte. Kanske skulle jag slippa trassla in mig i diskussioner om varför jag är arg och huruvida jag har rätt att vara det eller inte. Kanske skulle jag bli skitvass på att konstatera att "varje gång det här händer så blir jag redigt förbannad"?

Tänk vad mycket motstånd man skulle slippa.

Tänk vad fri man skulle känna sig.