Skönhet och självförtroende

Jag brukar följa ett par bloggar på regelbunden basis. En av dem är den otroligt vackra Nina Lätt som faktiskt har modet att i sin blogg vågat vara mycket ärlig och rak om sina styrkor och brister. Hon vågar stå för att den skönhet hon uppnått faktiskt delvis bottnar i en osäkerhet i att duga som man är, och även ofta en ängslan att inte bli omtyckt av omgivningen. Jag är fascinerad av hennes styrka och ärlighet, och följer med nyfikenhet hennes tankar.

Det som fascinerar mig mest är hur mycket jag känner igen mig. Så där tänkte jag också, så där mådde jag också, förut. Men det hände ju något för tre år sedan, och jag är så tacksam för de förändringar som skedde i mitt liv redan då.

Jag minns hur upprymd jag var. Hur jag skruvade upp volymen så det dånade i min gamla Toyota och så de gamla högtalarna knastrade, och jag sjöng högt för att få bort det nervösa magpirret. Jag skulle bli en FALLSKÄRMSHOPPARE, jag skulle lära mig HOPPA FALLSKÄRM. Jag skulle liksom bli en norrländsk, ful, variant av Laura Croft. Jag skulle ALDRIG sluta älska mig själv, om jag bara en enda gång kunde dingla med benen utanför flygplanskanten, vinka till de andra hopparna, och glatt och frimodigt kasta mig ut genom flygplansdörren. Vad mer kunde man begära av livet? Vad mer skulle fattas mig om jag kunde DET? Redan innan jag funnit mod, redan när jag avverkat ett tiotal misslyckade hopp och fått samtliga instruktörer att klia sig i huvudet över mina klena nerver, så gick jag med högburet huvud på Östersunds gator och tänkte att jag var något speciellt. Jag skulle klara det som alla andra bara pratar om.

Men vägen dit var lång, och vägen kantades överraskande nog av en hel hög med nya vänner inom fallskärmssporten. Piloter, militärer, instruktörer. Jag var lika förvånad varje gång de glatt hälsade och gärna pratade med mig en stund när vi råkade ses på stan. Snygga killar man inte ens tänkt på att våga tilltala i en annan situation. Snygga killar som sett mig gråta i för stora plastglasögon med (den silvertejpade) hjälmen på sned, för stor overall med trasigt hål i rumpan, och osminkad patetisk uppsyn. Killar som sett mig tejpa fast byxbenen i skorna för att inte riskera att fastna med fötterna i skärmen under elevtiden (brun bred tejp som man neurotiskt lindat fjorton varv runt benen och fick stora svårigheter att klippa loss) och som sedan sett mig målmedvetet och livrädd, likt en pingvin, långsamt vanka mig till planet under självömkande jämmer (det ser jätteroligt ut att vanka runt i en fem storlekar för stor overall med skrevet i knäna, som i otaliga veck dragits upp till rumpan, av benremmarna). Killarna som aldrig sett mig i andra kläder än mjukisbyxor och platt och svettigt hår (av att bära hjälm). Och lustigt nog så tyckte de flesta bra om mig.

Ändå, liksom.

Nyårsafton 2005 blev jag hembjuden av en två år äldre stridspilot, tillika sm-guldmedaljör, som artigt frågat om jag ville ringa in det nya året med honom, med ett snabbt tillägg att jag givetvis kunde tacka nej och att han absolut inte skulle ta illa upp eller bli förnärmad på något sätt alls. Nu ringde inga klockor, och inga hjärtan poppade ut ur öronen, men det var ändå en underlig känsla att vara lite "het på marknaden". Min grundinstruktör övertygade mig alltid om att jag var en cool tjej som det varit ett privilegium att lära känna, och jag vande mig så småningom vid att mina största förebilder inom fallskärmssporten faktiskt vinkade till MIG, och inte någon snyggare tjej som jag misstänkte troligen stod strax bakom mig.

Min nuvarnade pojkvän hade inte sett mig så många gånger med omsorgsfullt lagt smink när vi träffades. Jag trivdes i en mörkblå trasig fjällräventröja där blixtlåset vid halsen gått sönder, och en halvt påtagen hoppoverall (givetvis av dåligt passande herrmodell) med ärmarna knutna runt midjan. Jag hade ofta platt hår efter pannan som blivit lite svettig av att jag burit hjälm, och självklart hade jag grönska i rumpan efter några klantiga landningar på fältet. Jag hade vant mig vid att snygghet inte är vad som prioriteras mest inom fallskärmshoppningen, utan att vara en bra kompis med glatt humör.

Sedan blev jag hiskeligt förälskad i karln i fråga, min nuvarande pojkvän, och jag ser till att sminka mig lite oftare nu för tiden, mest av fin tradition och som en uppvaktande gest. Han gillar om jag snofsar till mig lite för honom, emellanåt. Men man vet ju ändå där innerst inne, att han gärna dejtade mig även för fem kilo sedan, när jag osminkad, svettig och blöt klafsat mig genom ett vattenfyllt fält och frågat honom om jag kunde få låna ett par torra strumpor.

Så... förutom att man faktiskt, efter mycket blod, svett och tårar blev den där tjejen som glatt och frimodigt kastar sig ur planet (åtminstone allt som oftast) så fick jag även förmånen att varje helg omge mig med en massa viktiga människor, som aldrig brydde sig nämnvärt över mitt utseende.

Snygga Nina med den makalöst perfekta kroppen: Det här inlägget är dedikerat dig. På med mysbrallorna och av med sminket! Du förtjänar en karl som faller för insidan!