Vuxet och vardag

Det känns konstigt, men jag tror jag blivit vuxen. Ja, det är helt sant. Jag gör vuxna saker som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.

Mitt liv liknar inte alls längre ett ekorrhjul utan någon slags gråzon, långt från vidlyftiga dagdrömmar, en gråzon som jag antar är den beryktade vardagen. Jag har fast inkomst och har troligen studerat färdigt på ett par år.

Jag har slutat tänka "NU" och tänker i ett konstigt tidsperspektiv som är lustigt långsiktigt. Allt behöver inte göras nu, jag har säkert 50 somrar till att planera. Saker måste inte genomföras på en gång, projekt måste inte indrivas, objekt måste inte inköpas. Det har gjort mig lugn och nästan liknöjd. "Det där kan jag njuta av någon annan sommar, om jag inte har möjlighet nu, vad kul det kommer att bli." Tiden går ju ändå så förbaskat fort, varför vara otålig?

Ryggen har varit inflammerad i snart sex veckor nu. Jag tar det med jämnmod, försöker att inte klaga. Nacken värker av den hårda fallskärmsöppningen från helgen, det strålar upp mot huvudet. Jag måste tänka på hur jag går och står och rör mig. Jag har börjat tänka på att vårda mig själv mer. Att jag måste ta hand om mig.

Inte ens när jag och Micke bråkar, så blir det någon vidare berg-och-dalbana. Inte motför vad jag tidigare erfarit. Han har planterat någon slags trygghet som ligger allra längst där inne, och varje gång vi är osams nu för tiden, så vet vi båda att det går över. Vi löser det. Det ordnar sig, det ser vi till. Inga gastkramande stormar eller ultimatum som sätts på sin spets, ingen djupare övergivenhet eller oväntad vändning. Bara han och jag, som knegar på för att få tillvaron att gå runt, med ett litet äventyr eller en liten chokladpralin lite här och var.

Samtidigt känner jag mig lite vilsen och lite sorgsen bland alla rutiner som mitt jobb medför. Alla dagar som bara blåser bort i 07.00-16.00 rutiner och matlagning och tvättning och försöken att klämma in träning däremellan. Så långt från alla universitetsår då jag la upp varje dag och dyngsrytm spontant allt efter hur jag kände för det. Jag sket i underkända tentor eller prestigefyllda betyg för livet pågick ju inte där! För bara några månader sedan rymde jag oftare från mina arbetsuppgifter. Surfade mer, gick hem tidigt om belastningen var för hög, flydde undan och dagdrömde och planerade inför allt som kändes VIKTIGT.

Nu känns jobbet viktigt. Så vuxet. Jag axlar troget på mig arbetsuppgifter och jobbar övertid nästan varje dag hela den här veckan. Det gör inget. Jag kommer efter i min träning, men det bekymrar mig inte. Jag kommer att kunna ta ledigt senare, kanske inte nu, men om några veckor. Det kommer fler dagar att fysikträna på. Jag sitter ensam och analyserar journaler och skriver utredningar till Arbetsutskott och Länsrätten, jag läser och citerar paragrafer, och jag tänker mer och mer sällan på att kolla mailen.

Det känns vemodigt att det där unga, spontana, destruktiva, kreativa hos mig har dött. Ångest-tombolan och det speedade ekorrhjulet.

Det enda som tröstar mig är alla hundratals dagboksinlägg som skvallrar om att Så Jävla Kul hade jag faktiskt inte. Det hände mycket, men man orkar ju inte leva så,
hela livet.

Man är bara inte ung för alltid. Livet är faktiskt förändring.