Den där nedstämdheten kommer så långsamt och obemärkt att jag inte märker omfattningen av det förrän jag plötsligt vaknar upp och känner hur krafterna och intresset för livet i stort kommit tillbaka.
Jag tog ledigt från jobbet i går eftermiddag för att jag helt enkelt inte orkade eller ville vara på jobbet längre, och sov ut ordentligt det första jag lade ner huvudet mot kudden. Några timmar senare konstaterade jag att jag fortfarande totalvägrade träna, men att jag var nyfiken på att handla lite ny spännande mat. Resten av kvällen fixade jag en väldigt festlig och mångfacetterad sallad, med bland annat räkor, groddar, och solrosfrön. Jag köpte vitlökssås och kokade storkok med potatis och morötter att värma senare under veckan. Jag stekte kotletter tillsammans med champingoner, och kokade upp ett stort förråd ägg att äta lite när helst jag känner för det, eller ha på någon macka. Hela köket luktade gott och spännande av buljong och kryddor, och jag diskade varje liten pinal och dammtorkade och skurade hela golvet efteråt.

Idag vaknade jag för första gången på tre veckor klockan 05.00, precis som jag ska, och kände mig pigg och utvilad. För första gången på en bra stund, nu. Solen skiner genom kontorsfönstret, och jag längtar verkligen ut för att sträcka på mig, och använda kroppen lite. Det är så skönt när vardagsinspirationen återvänder...!
2 comments:
Jag kan verkligen inte komma över att du vaknar av dig själv 5.00!
Som sagt, jag somnar av mig själv kring 21.00....
Post a Comment