Tillbaka till Gävle

"Ska vi vända, eller?" frågade Micke efter att vi joggat i tre kilometer, tagit av mot 15km-markeringen och just blivit bemötta av obefintlig stig och riktigt lerig sumpmark.
"Nej" sa jag, och fortsatte: "Det här kan bli kul! Det blir säkert bättre sedan." Jag bröt av lite döda kvistar, försökte hoppa mellan tuvorna, och skrek med skräckblandad förtjusning till när ena joggingskon med ett ljudligt tjaskande gled ner i den mörka leran.

Sedan följde 12 kilometer sumpmark och stenig stig, förtvivlat letande efter spårmarkeringar, och ett mörker som sakta lade sig över skog och myr. Det är svårt att jogga lätt i sumpmark. Inte bara för att man blir genomvåt om fötterna och får lera upp till anklarna, utan för att lera har en tendens att suga fast skor, så att man nästan tappar dem när man ska stega ur leran. Hela kalaset tog 2 timmar och 36 minuter. Det djupaste lerhål jag klev i räckte upp till knäna, men leran var så torr upptill att jag inte fick problem att stiga ur hålet, som legat och lurat mitt på stigen. Efter en och enhalv timmes klafsande i våtmyr, och snubblande över stenpartier, så försökte jag käckt flåsa fram att vi åtminstone inte nötte onödigt på våra knän när underlaget var så varierat. Micke försökte fly verkligheten och fantiserade om vad han skulle äta när han kom hem. När vi hade sprungit/snubblat/klafsat i ca två timmar så låtsades jag inte kunna se vad klockan var eftersom jag trodde att det skulle vara allt för nedslående nyheter för Micke. Efter 2 1/2 timma så kom vi fram till Hemlingbyns spårcentral och kunde pusta ut...

...djupt eniga om att 15km-spåret kanske inte var det bästa alternativet just ikväll...