Tröst i övertid

Ibland är jobbet värt alla ansträngningar. Gissa om jag blev förvånad på en föreläsning i Bålsta för några dagar sedan när en överläkare i Uppsala, som föreläste inför ett par hundra personer, tog upp mig som exempel på effektivt socialt arbete (bland många andra effektiva sociala insatser i Enköping). Han tog inte upp det så att han nämnde mitt namn, men han sa "Förra onsdagen när jag arbetade med ett särskilt ärende så var det en socialsekreterare från Enköping som..." och då kände jag igen mig.

Det gör så mycket. Sådant räddar verkligen en hel dag. På mitt vanliga oblyga sätt så slet jag i alla kollegor jag kunde hitta och väste "Han pratade om MIG! Som GOTT EXEMPEL!!" (Jag ignorerade givetvis att han nämnde mig i ett sammanhang som handlade om en hel uppsjö med faktorer och personer som påverkade mitt handlande).

Något liknande skedde idag. Det var två behandlingsassistenter på jobbet som tog upp att jag hade en väldigt speciell samtalsmetodik som de tydligt uttryckte sin respekt för. "Du är oerhört professionell. Du är så öppen, och det smittar av sig på klienterna du pratar med."

Jag har inte tänkt på min "samtalsmetodik". Jag tänker knappt överhuvudtaget på hur jag pratar med klienterna. Men när man har näsan begravd i arbete, och övertiden tickar iväg, och träningen går förlorad, då betyder det så jävla mycket.

Det finns de som tycker att jag är BRA. Ibland känner man sig som världens klumpeduns till myndighetsperson, ibland känns det som om vem som helst borde ha legitimitet att slita av mig mitt examensbevis och be mig bli byfåne i stället, men i stort sett så gör jag uppenbarligen mycket bra. Saker jag inte ens tänker på.

Fan vad underbart!!