Sunday, October 7, 2007

I skuggan av mitt skadade knä

Efter två månaders lugn med enbart lite kraftfulla markeringar efter de få gånger som jag försökt att jogga, så har nu mitt skadade knä bestämt sig för att expandera sin verksamhet. Jag har numera TVÅ VÄRKANDE KNÄN! Detta betyder att DET GÖR ONT ATT STÅ STILLA. Detta betyder i sin tur att det gör ont att DISKA, LAGA MAT, STÅ I KÖ TILL KASSAN, TVÄTTA HÄNDERNA OCH ALLT ANNAT SOM NÄST INTILL KRÄVER ATT MAN SKA STÅ STILLA. Alternativet till att stå stilla har varit att lite smått och diskret vagga fram och tillbaka, ungefär som om man varit väldigt, väldigt, kissnödig.

Desperat så har jag försökt att finna svar på mina frågor kring knäskadan, i väntan på att etablera en kontakt med Hälsocentralen, och nitiskt bläddrat igenom varje träningsbok som står att finna i mitt nattduksbord (okej, det kanske inte är så många). Som resultat av mitt ihärdiga sökande så vill jag bara säga:

ÅT HELVETE MED JONAS COLTING och Sally Edwards som med sina klämkäcka experttips och orubbliga tro på kroppens förmåga, får oss otränade f.d. soffpotatisar (och fallskärmshoppare, men det är ju i princip samma sak) att oförberedda möta alla svårigheter med att träna i vuxen ålder, om man INTE VARIT TRÄNAD FRÅN BÖRJAN.

Varför läser man böcker från experter och från människor som bevisligen har topptränade kroppar som de troligen redan filat på sedan ungdomen? Vad vet topptränade människor med meritförteckningar sedan tonåren om hur enkelt det är att finna motivation till träning när man vet att man själv med stor sannolikhet aldrig blir bland de bästa 30% ens i motionsklasserna?

Vad vet ELITEN om att faktiskt en så liten grej som att ta cykeln tur och retur till jobbet, uppenbarligen verkar kunna orsaka skador? Jag har väl aldrig varit riktigt tränad, men jag har väl aldrig heller varit riktigt otränad. Däremot lyckades jag aldrig få godkänt på idrotten i Gymnasiet, för det var helt enkelt inte så lätt för mig att orka engagera mig i ämnet. Det enda jag vet är att det är svårare att lära sig simma än att bara börja på en kurs, det är svårare att bli en duktig cyklist än att bara köpa cykel och cykla runt, och det är inåt helvetes svårt att bli en snabbare och effektivare löpare utan att dra på sig skador!

Grrr jag vill skylla på någon att jag inte kan löpträna som jag önskat. JAG VILL SKYLLA PÅ NÅGON!!!


Om 11 dagar får jag en läkarkontakt. Sedan får jag förhoppningsvis en remiss inom några veckor till någon som kan träningsskador och rehabilitering, DÅ kanske någon kan svara på alla mina frågor...

4 comments:

christers said...

Tråkigt men bra! Vad som är tråkigt behöver jag kanske inte orda om men det är ju bra att du så småningom blir undersökt av en expert! Hon/Han kommer säkert att hitta vad det är för fel på knäna och ge dig lämpliga övningar för att bli bra igen! För du kommer att bli bra (eller också sågar dom av benen... :)

Malin said...

Jag såg en (sån där freakshow-aktig) dokumentär om några överviktiga barn som skulle motiveras att börja träna. Deras tränare var värsta sportfreaket med bakgrund som elitidrottare. Han fattade NOLL när barnen inte ville eller orkade vara med i hans övningar.
Det skulle ju vara ganska kul att få råd av någon före detta fetknopp som var kass i gympa och börjat träna sent och ändå lyckats! Det skulle nog jag behöva.

Katarina Bildström said...

Malin: Ja, precis! JAg fick faktiskt IG på idrotten i gymnasiet. Så det så. Jag ska skriva en värstingbok när jag har blivit en duktig triatlet på motionärsnivå.

Malin said...

När du får nobelpriset i litteratur ska jag skrika: Äntligen!