Jag tänkte så här: Att cykla till jobbet gör numera ont i mina knän. Att inte cykla till jobbet gör ont i själen, eftersom jag faktiskt lärt mig tycka om att starta dagen med frisk luft i nyllet och vackra höstfärger nu på morgonen.
Efter en ytterligare analys tänkte jag vidare, och kom fram till att det gör mest ont i mina knän när jag trampar i uppförsbacke, i hårt motstånd, och att det knappt känns överhuvudtaget, i övrigt.
Därav föddes den geniala idén fram, samma idé som jag lallat om tidigare: Den förträffliga idén att skaffa skor med små metallmojänger på undersidan, som gör att man kan knäppa fast sina skor i pedalerna. Då kan man ju liksom dra upp pedalerna i stället för att trampa ned pedalerna, i uppförsbackar, och då kanske skona mina arma knän.
Sagt och gjort. Fina silverfärgade Nike-skor har införskaffats, tillsammans med alldeles förträffligt coola cykelpedaler som man kan "klicka fast" skorna i. När vi ändå var igång så inhandlade Micke en vattenflaskehållare med tillhörande vattenflaska till min cykel Bonk, samt en liten cykeldator för 99 kronor. Sedan glänste min Bonk i sin nya prakt (i ungefär femton minuter, innan jag fick punktering, och med humöret på topp så fick jag en snabb lektion i hur man byter däck).
Vart kommer självförnedringen in i bilden, undrar ni då, givetvis.
Vi kan säga så här. Föreställ dig att du är... låt oss säga... en bilist. Föreställ dig att du åker långsamt mot en trafikerad fyrvägskorsning. Klockan har passerat 17.00 och du är på väg hem från jobbet. Framför dig cyklar en cyklist. Det verkar vara en tjej i svart kappa och fina silverglänsande nya skor. Föreställ dig att hon överdrivet långsamt saktar in, med sin blågrå cykel, i god tid innan korsningen. Föreställ dig sedan hur du konstaterar att hon ser lite stressad ut och förvirrat ömsom stirrar på bilarna, och ömsom stirrar på sina fötter. Cykeln stannar, och under lustiga och obegripliga små ryckningar med benen från cyklistens sida, börjar cykeln långsamt falla ned åt vänster. Cyklisten fortsätter med desperata små ryckningar men följer sedan med cykeln platt mitt på vägen. Du inser att ditt körfält nu är blockerat av en hjälplöst sprattlandes cyklist, som ligger över hela ditt körfält. Du stannar bilen, liksom de flesta andra bilar i fyrvägskorsningen gör, i väntan på att den nu rödkindade cyklisten haltande ska kliva ur cykeln från liggande läge. Och du tänker något i stil med: "Vad är det där för jävla idiot, som inte tar emot sig med fötterna?"
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
8 comments:
Åh... Aj! *ynk* *lider med* :S
MOHAHAHAHA!
Förlåt.
Oj, det var jätteroligt skrivet. Lycka till med fortsatt pedalaktivitet!
David. Jag vet inte om jag förlåter dig. Förresten så undrar jag om du har lust att träna något någon dag under de här veckorna jag är i stockholm? Jag kan tänka mig att familjeplikten går före, men... hur som helst så komemr jag att hälsa på dig och Jenny. Minst flera gånger. :)
Fy vad hemskt. Det finns nästan inget värre än att få punka på cykeln.
Naturligtvis skall vi träna! Och du är välkommen hur mycket som helst när du är i stan:)
Du har gjort en SPD-vurpa - mycket vanlig aktivitet då man nyligen skaffat såna där silverglänsande...
Och även mer rutinerade cyklister gör SPD-vurpor lite då och då...
Hur kändes det då att kunna dra runt pedalerna hela varvet? Blev det nåt bättre för knäna?
Tack Malin. Det var roligare att skriva om, än att faktiskt uppleva.
Kattis: En punka är INGENTING jämfört med att ligga och sprattla med fötterna fastsata i en cykel... offentligt. PRecis utanför socialförvaltningen.
David: Vi kanske kan simträna? Jag skulle vilja återvända till simträningen i Gävle tre veckor senare och visa att jag gjort framsteg i mina försök till crawl. Finns det inget bra ställe där Jenny och Bäbis kan hänga på? Vissa sim har väl bäbispooler?
Annars så funkar väl vanligt hederligt gym, också. :)
Crister: Nepp. Nu har smärtan stigit så mycket att det gör ont att rasta hundarna. Så det är nog cykelförbud för min del, ett tag framöver. JOBBIGT!!!
Post a Comment