Livet på Stand-By

Helt plötsligt så insåg jag att mitt liv just nu står på stand by. Pausmusiken spelas och skärmsläckaren börjar rulla. Ingenting händer.

Jag kan inte träna eller gå på promenader med mina knän. Jag kan inte sätta upp mål med min fritid och hur den kommer att se ut framöver, eftersom jag inte har fått skadan diagnoserad ännu. Jag har inte pengar att göra några större inköp som skulle kunna sätta livet i rullning, om jag inte är redo att ta ett lån. Simträningen står också stilla, och efter vid senaste kurstillfället blev det helt otippat samma hjälplösa plask med återkommande kallsupar, som om det vore min första lektion.

Detta har känts ungefär som att inte leva. Att stå stilla. Att betrakta sig själv i vardagens göromål utan att bryta mönstret, utan att agera och utan att röra om. Samma sak, vecka efter vecka.

Sedan insåg jag, igår kvälls någon gång efter läggdags, att livet faktiskt är riktigt skönt, när det står på Stand By. Det har känts näst intill olidligt att inte arbeta hårt för mål och mening, att inte sträva efter bättre träningsresultat och inre såsom yttre utveckling. Mina knän har kännts som stoppklossar i tillvaron och jag har frustrerats över att sitta hemma när jag igentligen skulle ha genomfört sista delen av Tjejklassikern via Lidingö Tjejlopp.

Men nu känns det skönt. Just idag känns det skönt. Kanske inte i morgon, men just nu på lunchrasten innan jag ska ta min matlåda till lunchbordet.

Varför ska jag nu försöka uppnå så många mål, om jag inte tar mig tid att återhämta mig och reflektera över de mål jag redan uppnått. Varför ska jag träna så hårt, om jag inte lär mig att vila ut både själ och kropp? Om jag inte kan acceptera en vardagslunk i livet, hur ska jag då verkligen uppskatta mina äventyr?

Det kanske är bra att jag skadat mina knän. Det kanske är bra att stanna upp. Det kanske till och med blir skönt att vila sig ordentligt från träningen, och lita på att det i framtiden kommer nya äventyr att genomföra. Kanske är min kropp hel lagom till Halvvasan till våren? Tills jag vet vad som ska hända i framtiden kan jag ju vila, låta äventyrslustan gå i ide precis som björnen, fullmatad på intryck.

Livet på Stand By är kanske inte så tokigt.