Arkivtext om att äntligen lyckas

Jag försöker peppa mig med ett gammalt dagboksinlägg. Mitt första lyckade frifallshopp efter 9 månaders tummel, fån den 22 juni 2005. Jag försöker suga åt mig glädjen över att kämpa över något och faktiskt till slut lyckas.


”Du kommer att klara det här. Jag tror på dig!” Matte behöver inte ens säga orden längre, vi vet båda vad han menar, han mimar bara meningen tyst och snabbt och gestikulerar kvickt vad han menar. Han säger alltid så till mig i planet och sedan levererar han ett uppfodrande leende mot mig och slutar inte förrän jag ler tillbaka och nickar mot honom, att jag visar att jag är med på noterna. Stirrar jag bara stumt och tomt på honom så upprepar han bara tåligt samma sak igen, en andra, tredje eller fjärde gång, i väntan på att jag ska ge honom en nick och visa att jag är med i gamet. Hela kroppen darrar. Jag hackar tänder. Jag har nästan panik. Vet att jag inte får tänka på de tidigare gångerna jag hoppat utan säkerhetslina till planet. Jag vet att jag inte får tänka på hur jag hjälplöst tumlat runt utan kontroll. Jag vet att jag inte får tänka på hur skräcken gripit tag i mig, att jag inte får tänka på att jag riskerar livet när jag hoppat ut så okontrollerat som jag gjort.

Jag sätter mig på kanten och håller fast mig i flygplansöppningen. Det är sent på kvällen och en liten föraning om regn i den fuktiga luften som blåser mot kroppen. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inteom jag klarar det här. Matte ser trygg ut. Han ger mig några extra sekunder i färdigställning, vi tittar varandra i ögonen en sekund extra, rädslan mildras när jag ser hur lugnt han tittar på mig. Sedan klappar han mig på axeln.
”GÅ!”

Jag släpper taget och skjuter mig ut. Känner mig förtvivlad, känner upprivet hur otröstligt hjälplöst jag faller utan kontroll... utan kontroll... utan... Va fan?

Jag tittar förvånat mot planet sekunden efter. Skymtar Matte vid öppningen. Jag faller faktiskt stadigt och käpprätt. Jag sträcker mig efter handtaget som löser ut skärmen. Jag tittar upp mot Matte samtidigt som jag fundersamt fingrar på fästet.

Jaha?

Efter någon sekunds betänksamhet drar jag lite förbryllat i handtaget. Jag tar det i min hand och drar ut det. Häpet känner jag hur fallhastigheten ökar, hur jag frifaller allt snabbare och snabbare i väntan på att skärmen börjar ta luft.

Sju sekunder senare har skärmen vecklat ut sig och jag inser vad jag gjort. Jag har gjort mitt första godkända hopp utan säkerhetslina till planet. Jag drog skärmen alldeles själv utan någon nedrig hjälpanordning. Jag varken tumlade eller slant eller tappade balansen. Glädjesprudlande sprattlar jag i selen för att sedan dra efter andan och skrika för allt jag är värd. Jag greppar handtagen och tjuter och ylar och vrålar och skrattar. Det var så lätt. Det var så jävla lätt.

Jag jublar och skuttar när jag väl nått marken. Bror Duktig vill göra en high five men jag sliter kraftigt till mig honom och klamrar mig fast så hårt att han dras med och skrattar, jag hoppar efter Erik och håller fast honom för allt jag är värd. Jag gråter och hackar tänder och dansar och när det äntligen blir dags för utvärderingssamtalet så omfamnar jag och Matte varandra lyriskt och berömmen haglar. Alla brist på kontinuitet, alla olika nya flygplan som hyrts in, alla långa avbrott mellan hoppen, alla misslyckade försök och alla månaders träning börjar äntligen ge resultat..."