Sjuk

Jag har blivit sjuk.

Helgen ägnade jag mest åt att utmattat gråta i huvudkudden och förbittras över livets orättvisor. Just då var jag övertygad om att jag just genomskådat världen och insett Livets Meningslöshet och Vidden Av Mina Personliga Misslyckanden. Jag hade lite svårt att se den mindre dramatiska sidan av verkligheten, som troligen skvallrade om att jag helt enkelt att jag var jävligt trött, stressad, knäskadad, och på väg att bli sjuk.

Någon dag senare, och efter lite ostbågar, nachos, kladdkaka och lösviktsgodis, som Micke varmhjärtat bjöd mig på, så bestämde jag mig för att jordens undergång kanske inte låg så nära som det tillfälligt kändes, och att jag kanske inte alls var en sorglig spillra av vad som en gång varit en människa.

(Ibland undrar jag hur jobbigt det är för Micke att alltid ställa upp för mig när jag uppenbarligen kan bli halvt galen och att jag har en tendens att sprida kaos och förödelse. Sedan kom jag på att han gillar att hopppa från flygplan, och att han sken som en sol efter att han sprungit tre mil i lera, regn och slask på Lidingöloppet. Troligen är jag en extremsports-variant på relationsfronten, och att en helg med mig kan vara lika utmanande och upplyftande som att bestiga kebnekaise i snöstorm.)

På söndagen pussade Micke mig avsked, och sedan åkte jag tillbaka till Stockholm.

Eftersom Kriminalvården betalat en bortskämt bra summa för att jag ska få bo på hotell och få professionell kursledning och handledning i mitt arbete, i tre veckor, så hade jag dock inte samvete att ligga kvar på hotellet. Detta trots att jag hade halsont, rinnande näsa, frossa, svettnignar, samt svidande blåsor på munnen. Dessutom så skulle frånvaro ge mig underkänt på kursen, så jag hade bara en känsla av att det underliggande budskapet från Kriminalvårdsinspektörens satsning var "Bli för fan inte sjuk."

Så jag släpade mig till alla obligatoriska kurser, där morgonens tema ironiskt nog var vikten av att ta hand om sig själv och undvika utbrändhet, och jag låg sedan utmattad och snorade i vilrummet så fort jag fick chansen.

Jag har till och med tittat på såpoperan Days Of Our Lives. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle klara av att se ett helt sådant avsnitt. Men halsen värkte, huvudet bultade, näsan rann, och jag ORKADE helt enkelt inte byta kanal. Så jag såg det. Hela avsnittet.

Jag vill helst inte prata mer om det.