Talanger och fallenheter

Jag vet att jag upprepar mig oändligt mycket just nu, MEN JAG KAN FORTFARANDE INTE CRAWLA!

Uffe och Ove som försöker hjälpa mig hålla ordning på armar och ben borde få var sin stjärna där uppe på himlen. Jag är rädd för att allt klorvatten i lungorna är till skada för kroppen, varje längd bjuder på den ena kallsupen djupare än den andra. Idag mår jag lite illa, jag tror inte man ska "dricka" klorerat vatten.

Dessutom blir jag förtvivlat anfådd och känner mig nära tårarna när jag inte hinner återhämta mig mellan längderna.
"Säg till om det blir för hårt för dig!" säger Uffe.
"Ja, jag säger till!" svarar jag och biter mig i läppen och blinkar bort tårarna (och de där blå fälten som dansar framför ögonen av syrebrist efter diverse misslyckade andhämtningsförsök).

Efter ett par misslyckade försök till crawling skulle vi dessutom träna vändningar under vattnet, eftersom man ska volta någon decimeter innan man når kaklet, med huvudet före, och sedan trampa ifrån sig med benen och göra en halv skruv för att hamna rätt när man skjuter ifrån. Jag körde fast redan i försöken att crawla mig nära kaklet eftersom jag ohjälpligt sjönk och fick kallsupar.

När jag väl lyckades anlända till kaklet som befann sig hela två meter bort, så glömde någon säga att man måste blåsa ut luften kraftigt när man skjuter ifrån med fötterna från kaklet eftersom vattentrycket blir kraftigare, och lätt trycks in i näsan.

Jag trodde jag skulle kräkas av allt vatten jag fick i lungorna.

Vilket fantastiskt töntigt liv jag lever.

När jag gick till bilen för att ta mig hem så tänkte jag på allt jag var duktig på. Jag var duktig på att måla, jag var riktigt duktig på att rida. Det var mina talanger, det var vad som väckte beundran. Det var vad som höll mig flytande när jag var tonåring och kände mig ensam och värdelös. Hästar som dansade med mig, tomma papper som plötsligt förmedlade en upplevelse med hjälp av några blyertsstreck. Vart är jag på väg som drivit så långt ifrån min grundkärna av kunskap?

Överger jag mina fallenheter, bara för att konditionsträna när jag har konstaterats lättare andningsbegränsningar på Akademiska sjukhuset? Bara för att jogga och aldrig bli riktigt bra på det? För att lära mig simma och åka skidor och drömma om att hamna någonstans i mittklungan, och inte bland de sista?