Volontärarbete

Jag volontärarbetade ett par timmar i lördags. Det handlade om olika hundar som blivit vanvårdade och som blivit tillfälligt stationerade på ett hundhem i väntan på att framtiden visar vägen. Det var både roligt och sorgligt. Från början kändes det som om man hanterade helt vanliga hundar i helt vanliga situationer, men efter att man hanterat dem en stund så märkte man att de inte haft det så lätt.

Vissa hundar var toviga i pälsen och stank eftersom de inte var rumsrena och var vana att sitta i sin egen avföring, andra hundar var helt rakade eftersom pälsen var bortom all räddning. Vissa hundar gjorde allt för att få uppmärksamhet, och andra drog sig undan och skakade av oro. Det fanns väldigt många valpar, och de gav intryck av att vara glada och spralliga och oförstörda. Sedan fanns det äldre hundar som man undrade om de någonsin skulle kunna återanpassas till ett normalt liv, varken psykiskt eller fysiskt.

Det fanns några jag hade velat ta med mig hem. Det värkte i hjärtat att lämna dem. Den allra minsta valpen, som var iklädd den minsta lilla stickade polokofta du kan tänka dig, som frös så mycket och hela tiden förtvivlat sprang efter mig och ville bli upplockad. Den ängsliga hunden som blev rädd och stel som en pinne när man försökte klappa den, men ändå artigt försökte vifta på svansen på samma sätt som en riktigt rädd människa försöker le lika konstlat och onaturligt som om de svalt en tallrik. Den uppgivna hundvalpen med trötta ögon som aldrig blivit riktigt ompysslad och som mest tyckte det var obehagligt och nervöst att få ofrivillig uppmärksamhet. Det fanns fler hundar, det fanns fler detaljer, men det här är en offentligt sida och det känns oetiskt att hänga ut uppgifter som kan sammankopplas till ägare, uppfödare, eller media.

Jag har åtminstone lärt mig att vissa utställningshundar är mycket vackrare och mycket mer fysiskt tilltalande när de är rakade, än när de har lång päls och rosetter...