Eftersläntaren

Ni vet att det här är ett problem som jag slåss med. Ja, det vet ni. Svårigheten att lära sig crawla (NEJ, jag kan fortfarande inte crawla!).

Mina fantastiska och hjältemodiga inlägg om hur jag tappert fortsätter kämpa med min simträning tjänar inte bara till underhållning, utan är ett sätt för mig att försöka intala mig själv om att jag ÄR fantastisk och hjältemodig när jag får klorerat vatten i näsan, och när jag nästan vänder ut och in på lungorna för att återlämna bassängvattnet till bassängen. I själva verket kunde jag lika gärna skriva om hur ledsen jag är över att jag verkligen försöker men ofta misslyckas. Skrev jag om hur jobbigt DET kändes så skulle jag aldrig sätta min fot i simhallen igen.

De andra två som börjat kursen med mig, dyker allt mer sporadiskt upp på träningen. De senaste 5 gångerna jag simmat har jag varit ensam elev.

Just igår innebar det att jag fick simma med de två instruktörerna, samt en annan van simmare. Just igår innebar det att tempot fick anpassas efter de tre som faktiskt kunde simma, och jag fick tappert hänga med så gott jag kunde. Tänk er tre män i äldre medelåldern som snabbt plöjer sig genom vattnet till andra sidan bassängen. Tänk er sedan en hostande liten eftersläntare som förtvivlat plaskar runt och anfått måste stanna och trampa vatten var 4:de meter för att hämta luft och önska att hon vore någon annanstans. Tänk er att eftersläntaren får något slags lillasysterkomplex och försöker göra allt i sin makt för att plaska sig igenom bassänglängden i en så imponerande hastighet som det bara är möjligt. Vilket inte alls är någon imponerande hastighet, utan i själva verket bara en intensivare grad av plaskande.

Tänk er att de duktiga männen i övre medelåldern tåligt står och väntar i en halv minut innan plaskaren högröd i ansiktet och hysteriskt kippande efter andan krängt sig ända fram till kanten. Tänk er sedan att det första bassängkanten är nådd för eftersläntaren så kastar de äldre herrarna sig ut igen med smidiga rörelser och galant teknik TILLBAKA till andra änden IGEN. Tänk er en frustande och pustande eftersläntare (som är så anfådd att hon ser stjärnor framför ögonen) förtvivlat försöker plaska efter igen. Och igen.

Ni kan föreställa er att detta scenario pågår i en timme, med små avbrot då eftersläntaren sätter sig på bassängkanten och hämtar andan för att syrebristen orsakat yrsel och kräkningskänslor. Föreställ er att hela kroppen skakar av ansträningen efter passet.

Föreställ er att den okoordinerade eftersläntaren är fantastisk och hjältemodig när hon får klorerat vatten i näsan, och när hon nästan vänder ut och in på lungorna för att återlämna bassängvattnet till bassängen.

Så är det. Så måste det vara.