Besvikelse

Jag har sedan en tid tillbaka börjat äta små piller, som ska vara blodsockerstabiliserande. Man kan köpa de små mirakelpillrena på hälsokosthyllan på Ica Supermarket och det är förståss hälsogurun Fredrik Paulun som står bakom det magiska receptet. Pillerna innehåller inte bara krom, utan även kanel, och annat som Paulun hävdar ska stabilisera blodsockerkurvan, och därmed även tar udden på besvärligt godissug.

Heurika! Tänkte jag och började stoppa i mig pillerna. Min häpnad blev stor när jag insåg att det faktiskt fungerade. Jag har slutat fantisera, tråna, längta och kräva godis.

Nästa tanke kom lite krypande, som från ingenstans, och viskade lite försiktigt:
"Vad tomt det blev."

Jag slog bort dem, nu börjar mitt nya liv. Nu kan jag äntligen rensa tankarna från allt detta godissug och kanske göra något annat på lördagarna än att leva ut alla mina godisfantasier som jag drömt om under veckan. Nu finns det annat att uppleva än att uppleva den där... eh... ljuvliga känslan av att äntligen få äta ohämmat av något man längtat efter hela veckan. Den där saliga känslan av att äntligen få släppa spänningarna och banden och att få låta den saliga kladdkakan smälta i munnen.

Efter bara två veckor så bestämde jag mig för att låta bli att ta de blodsockerstabiliserande pillerna. Bara över helgen, bara så att jag fick längta lite efter kvällsfikat och bara så jag skulle få njuta med Micke framför TV:n med en chipspåse och annat gudomligt gott.

Helgen gick i frossandets tecken, och på måndagen så kändes det lite motigt att äta de där blodsockerbalanserande pillerna igen. Att äta de pillerna och slippa godissuget känns lite som att göra slut med någon man älskat och hatat på samma gång. Det har blivit lite tomt, och lite sorgligt.

Och underligt.

Man är ju van att godis alltid är den lätta lösningen. Godis är alltid tröst och avslappning. Jag sa till Micke igår i telefonen, att jag minsann skulle gå till den lokala affären vid hotellet och verkligen unna mig lite god choklad nu när jag är sjuk och ömklig. Sedan la jag på luren, tog på mig skorna, men slogs av tanken att jag ju faktiskt hade PAPRIKA i kylen.

Så jag valde krispig rå paprika framför en godispåse. Därför att det tar tre minuter att gå till affären och det kändes onödigt när jag ju hade paprika hemma.

Och därför att sockersuget är inte där längre.

Fy tusan vad läskigt.