Efterbliven

Simhallen i Fjärran Höjder Badet bjöd på en kontrast jag borde ha väntat mig.

I tre veckor har jag varit i Stockholm. I tre veckor har jag blivit ständigt vald som ordförande i gruppen och given ledare. I tre veckor har mina fingrar vant fått trumma mot tangentbordet, och självklart så blev mina skriftliga arbeten fina verk som lärarna lovordade och berömde. Jag var klart enastående i min skrivning. Jag hade god kunskap som jag förmedlade på ett bra sätt. Jag var rolig och intressant i mina sätt att uttrycka mig på. Allt var frid och fröjd. Jag var duktig.

Igår gick jag fruset och motvilligt till simhallen och hälsade sammanbitet på mina coacher Ove och Uffe från "Motions masters och Triathlon"-gruppen som enträget alltid peppar mig.

Jag plumsade i.

Jag sprattlade. Jag krängde. Jag tog in kallsupar. Jag kämpade förtvivlat att hålla koordination mellan armar, ben, bål, rygg och huvud. Jag drog in vatten djupt i lungorna. Jag surade. Jag sprattlade mig hjälplöst igenom längd efter längd med kramp i vaderna och klorerat vatten frätande i näsan.

Jag är smart framför datorn. Men koordinationsmässigt är jag en idiot. När andra ungar lekte verkade jag uppenbarligen upptagen med att skriva noveller och måla teckningar. Utforska min inre värld. Fingertopparna och händerna blev mina redskap.

Jag glömde bara resten av kroppen. När det kommer till att koordinera armar, ben, bål och rygg så är jag klart efterbliven.

Och jag har fortfarande en frätande känsla i näsan efter allt vatten...